Etableringsjobben har blivit ett fiasko. Naivt att tro på arbetsgivarna, menar chefredaktör Jonas Nordling.

När etableringsjobben lanserades 2024 var det med stora förhoppningar. Det hade tagit sex år för arbetsgivare och fack att tillsammans med staten få reformen på plats.
Nu skulle tusentals långtidsarbetslösa och nyanlända kunna komma i arbete.

Det gick så där. Efter två år hade endast 84 jobb tillkommit.
Vilket i och för sig skulle kunna vara positivt. Det kan betyda att ytterst få behöver en subventionerad lösning för att få ett jobb.

Men det är knappast troligt. Och det tror inte heller regeringen. Siffrorna över alla de som alltjämt står utanför arbetsmarknaden säger allt.

Ministrarna krävde en förklaring

Redan ifjol dundrade arbetsmarknadsminister Johan Britz (L) och finansminister Elisabeth Svantesson (M) i ett gemensamt debattinlägg:

”Vi har infört den reform som parterna själva förhandlat fram. Vi har avsatt pengar för den reform som parterna själva har efterfrågat. Men vi är allt annat än nöjda. Vi förväntar oss mer.”

Fack och arbetsgivare blev uppkallade till Regeringskansliet för att förklara sig. Varför ville inte företagen anställa fler nu när staten betalade största delen av lönen?

Svaren verkar inte ha lugnat regeringen. Häromdagen var det därför dags igen.

Johan Britz riktade åter stark kritik mot det låga intresset för etableringsjobben.
Och han nöjde sig inte där. Ministern passade även på att rulla ut ett hot till parterna: Släpp in bemanningsföretag i systemet, annars slutar staten finansiera etableringsjobben.

Drömmen om den gode arbetsgivaren

Att förhandla via medier brukar vara lönlöst. Men Johan Britz ska ändå ha medalj för tapperhet. Det var ett kreativt försök att få bemanningsbranschen statligt subventionerad.

Men det vi ser är framför allt ett krisbeteende från ministern. Den kris som uppstår när drömmen om den gode arbetsgivaren faller.

Tanken med etableringsjobben är att marknaden ska lösa arbetslöshet och bristande integration. Men arbetsgivarna är inte lösningen. De är som bekant problemet.

Det finns naturligtvis många företagare som är både sympatiska och filantroper. Men det är inte grundläggande drivkrafter för fri företagsamhet. Det kommer troligen alltid att finnas grupper som svenska arbetsgivare ratar, oavsett om de får bidrag för att anställa eller ej.

Dessa beslut är förvisso inte särskilt rationella. De bygger ofta på fördomar mer än fakta. Men likväl sker det. Och det har alltid skett.

Grundproblemet består

Den som tittar på svensk arbetsmarknad under 100 år ser att tillväxtekonomi alltid lämnar offer. Medborgare som väljs bort och fastnar under samhällets marsch framåt.

Det är lätt att förstå ilskan hos Johan Britz. Men i ärlighetens namn var det förstås naivt att hoppas på arbetsgivaren. Att nu skuldbelägga arbetsmarknaden för att den är just en marknad går att skratta åt, om det inte vore för ämnets tyngd.

Oavsett vem som styr landet efter söndagens val så får vi hoppas att alla inblandade nu lärt sig något. Problemet är kvar även på måndag.