Regeringen vill stärka kontrollen över a-kassan. Men vad är de egentligen ute efter, undrar chefredaktör Jonas Nordling.

Regeringen vill skärpa kontrollen av landets a-kassor. Det fick vi veta på en pressträff förra veckan.

– Staten kan i dag inte säkerställa att a-kassorna klarar sin interna styrning och kontroll. Därför behöver staten stärka greppet, sade då arbetsmarknadsminister Johan Britz (L) och fortsatte:
– Vi måste vara säkra på att pengarna går till dem som har rätt till dem.

Och det sista är förstås svårt att säga mot. Därför väckte inte heller denna nyhet någon större uppmärksamhet. Men det finns anledning att ifrågasätta vad regeringen egentligen är ute efter.

Statlig kontroll sedan 2004

Det finns redan en myndighet med detta uppdrag. Sedan 2004 granskar IAF (Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen) landets a-kassor, på just regeringens uppdrag. Staten har dessutom har egna representanter i styrelsen för varje a-kassa.

Men de egna styrelseledamöterna och den ansvariga myndigheten räcker alltså inte, enligt regeringen. Det befintliga arbetet ger inte arbetsmarknadsministern en känsla av ”ett robust och tryggt system, som förebygger felaktiga utbetalningar och motverkar slöseri”. Så nu ska det alltså utredas hur kontrollen kan skärpas.

Regeringen motiverar sitt ökade kontrollbehov med att arbetslöshetsförsäkringen i huvudsak är finansierad av staten. 80 procent av ersättningarna kommer från skattemedel, påpekade Johan Britz på pressträffen. Han glömde dock att nämna att kassornas medlemmar står för de administrativa kostnaderna. Det kostar alltså inte staten något att få ut ersättningarna.

Vill ha statliga a-kassor

Denna kvardröjande konstruktion röjer ett ursprung som politiken tycks ha allt svårare att hantera. Såväl SD som MP vill se helt statliga a-kassor, om än utifrån helt skilda drivkrafter. Miljöpartiet har ju en syn på arbete där såväl medborgarlön som fyradagarsveckor ryms.

Att en statlig a-kassa inkluderas i detta utopiska tänk är inte konstigt. Sverigedemokraterna verkar mer vara ute efter att straffa facket, och vill därför skrota dessa a-kassor som fackförbunden en gång bildat.

Vilka drivkrafter de tre regeringspartierna har för att attackera a-kassorna är inte lika tydligt. Problemen som regeringen vill lösa är inte heller glasklara. Tvärtom verkar kassorna själva inte alls förstå syftet med utredningen.

– A-kassans administration finansieras av medlemsavgifter. Det är därför förvånande att de talar om slöseri med skattemedel på grund av onödig administration, menade till exempel Karin Pettersson som är föreståndare för Hotell- och restauranganställdas a-kassa, HRAK.

Just HRAK har dessutom under lång tid haft en av de lägsta administrativa kostnaderna per ersättningstagare, enligt henne:
– Vi vet att vi är kostnadseffektiva, har bra kvalitet i granskningar och god internstyrning och kontroll.

Regeringens beslut tycks ha kommit som en överraskning för kassorna. Deras intresseorganisation Sveriges a-kassor behövde nästan två dygn för att smälta beskedet och lämna en kommentar. När det väl skedde var den ytterst återhållsam.
Organisationen konstaterade att landets a-kassor har ”en effektiv och väl fungerande verksamhet”, men välkomnade samtidigt utredningen.

När medlemsavgifterna höjdes

För transparens ska nämnas att jag för många år sedan satt i styrelsen för en a-kassa. Och jag minns därför förra gången en borgerlig regering la sig i a-kassornas organisation.

När alliansen vann valet 2006 ändrade de avgiftsmodellen så att kassor med högre arbetslöshet fick höjda medlemsavgifter. Det skulle vara ett mer marknadsmässigt sätt att se på ett trygghetssystem. Resultatet blev dock att över 400 000 lämnade sina a-kassor.
Befolkningen blev alltså inte tryggare, tvärtom. Snart framkom att förändringen var genomförd mot bättre vetande, med en ideologisk kompass och utan omsorg om medborgaren.

Låt oss därför hoppas att den nya utredningen kring a-kassan är bättre rustad. Det gäller som bekant att veta vad man önskar sig för att få det man vill ha. Och det är alltid dumt att försöka laga något som inte är trasigt.