Trollebokungen var en succébok som blev både teater och film för hundra år sedan. Bakom succén stod en städerska på Stadshotellet i Härnösand.
Våren 1917 publicerades boken Trollebokungen. Det är en dramatisk folklivsskildring som omedelbart blev en stor succé hos både kritiker och publik.
Att den dessutom var skriven av en städerska gjorde inte uppmärksamheten mindre.
Författaren kallas ”Maja på Statt” på bokomslaget, men redan i förordet presenterar hon sig med sitt riktiga namn: Kerstin Strandberg.
När boken gavs ut hade hon arbetat på Stadshotellet i Härnösand i närmare 20 år.
Trollebokungen sålde snabbt i tiotusentals exemplar. Redan året efter blev den också dramatiserad och spelades på teatrar över hela landet. 1924 filmatiserades boken, och lockade även då stor publik.
Att en hotellstäderska gjorde succé på detta sätt var förstås en oemotståndlig historia för dåtidens press. Skämttecknare beskrev hur Kerstin Strandberg inte hade tid att hjälpa gäster på grund av skrivandet.
Medlem i facket
I den egna kåren var samtidigt stoltheten stor över kollegans framgång.
Kerstin Strandberg var medlem i det unga hotell- och restaurangfacket och den då nystartade förbundstidningen Hotellrevyn beskrev hur Stockholms hotell- och restauranganställda skulle ”lustvandra” till teaterföreställningarna för att se Trollebokungen.
Vem var då denna medelålders hotellstäderska som vid närmare 50 års ålder debuterat som författare?
Kerstin Strandberg var en torpardotter från Själevad som hade fått möjlighet att studera. Hon hade först tänkt att bli lärarinna, men underkändes på seminariet. Enligt henne själv på grund av bristande musikalitet. I stället blev det en handelsskola i Jämtland.
Mötte hotelldirektör på tåget
På en tågresa tillbaka till Härnösand träffade hon en direktör Söderlund med familj.
De hade precis köpt det nybyggda stadshotellet. På så vis fick hon arbete och ett samtidigt ett yrkesval: kassörska i matsalen eller överstäderska på första våningen.
Hon valde det senare, för det var bäst betalt. Pengarna använde hon till att köpa böcker, hennes största intresse var nämligen att läsa.
Direktör Söderlunds engelska fru hade dock problem med namnet Kerstin. Så direktörskan bad henne att byta till något som var lättare att uttala, som May. Därefter blev Kerstin i stället kallad Maja.
Och snart skulle hela Härnösand med omnejd känna till denna Maja på Statt. Men det var inte Kerstin Strandbergs litterära ambitioner som låg bakom.
Stort intresse för försvarsfrågor
1912 var Stockholm värd för olympiska spel. Bland de tävlande i skytte fanns en grupp från Härnösand.
En intresserad presskår fick då veta att dessa skyttar var på plats tack vare en hotellstäderska i hemstaden.
Detta väcker bland annat Aftonbladets intresse som kontaktar städerskan ”Maja på Stadt” för att få veta mer om hennes drivkrafter. Det framkommer då att Kerstin Strandberg sedan länge stöttat flera skytteföreningar och dessutom stadens landstormsklubb.
Sedan barnsben har Kerstin Strandberg haft ett mycket starkt intresse för försvaret. För Sveriges försvar i allmänhet, och för Härnösands i synnerhet.
Nu fordrade hon i Aftonbladet en flottbas utanför staden, och erbjöd dessutom den första tusenlappen till bygget av en fästning.
Skänkte pengar till pansarbåt
Försvarsfrågan i dessa tider extra het. Året innan, 1911, hade den liberala regeringen skurit i försvarets anslag.
Som en motreaktion startade då försvarsvänner en kampanj för att samla in pengar till en pansarbåt. En av de ivrigaste aktivisterna var Kerstin Strandberg som hade skänkt en större summa pengar.
Hennes patriotiska sinne var välkänt i Härnösand, liksom hennes beundran för Sven Hedin. Den då så berömde upptäcktsresanden var även en av de största ivrarna för svenskt försvar.
Aftonbladet meddelade att på Kerstins väggar hängde otaliga porträtt på Hedin och hon hade läst alla hans böcker.
Tog av drickspengarna
Varifrån kom då alla pengarna från? Ja, enligt Kerstin själv så var det dricks.
Den första våningen på stadshotellet var nämligen spelplats för träpatroner och andra pampar som hade privata sammankomster som krävde städerskans service.
Jag är från barndomen uppfostrad i mycket höga tankar om mitt fosterland.
Kerstin Strandberg till Aftonbladet 1912
När tidningen frågade varför hon brydde sig så mycket om just försvarsfrågor svarade hon:
– Jag är från barndomen uppfostrad i mycket höga tankar om mitt fosterland, och som skolflicka var jag mycket stram över hjältekonungen Tolfte Karl.
Hon berättade att det rysk-japanska kriget 1905 hade fått henne att börja skänka pengar till de lokala skytteföreningarna.
Hennes önskan om en anläggning för att skydda Härnösand blev också verklighet. Hemsö fästning vid Ångermanälvens mynning började uppföras 1914, och stod klar 1921. Redan innan bygget startade hade statsminister Karl Staaff besökt platsen och då även sökt upp Kerstin Strandberg för att höra hennes åsikter.
Även Sven Hedin passade på att besöka sin beundrarinna närhelst han hade vägarna förbi.
1918 mottog Kerstin Strandberg medalj av kungen för sin fosterländska gärning.
Efter 29 år på Statt i Härnösand slutade Kerstin sitt arbete 1927. Hon lät då bygga ett stort hus på Seminariegatan i staden.
Där levde hon sedan med Agda, sin ”hushållerska och kamrat från hotelltiden”, som Aftonbladet beskrev det när de hälsade på i samband med hennes 80-årsdag 1945.
Kerstin Strandberg följde inte upp boksuccén, trots att alla upplagor sålde slut. Detta medförde ett rykte om att någon annan egentligen hade skrivit Trollebokungen.
Ryktet förstärktes av att hon bett en redaktör på lokaltidningen granska manuset. Men det finns inget som tyder på någon annan författare.
Andra boken utan genomslag
Först 25 år senare skulle hon ge ut ytterligare en bok: En fader och en dråpare.
Även den var en dramatisk hembygdsskildring. Men den fick inget större genomslag och blev läst av ytterst få.
I dag finns måhända inget större intresse för melodramer som Trollebokungen.
Men faktum är att boken länge varit svår att få tag på, trots att den alltså såldes i stora upplagor för 100 år sedan.
När Aftonbladet intervjuade Kerstin Strandberg 1945, då hon fyllde 80 år, ägde hon inte ens ett eget exemplar.
Och om hon då verkligen fyllde 80 år är inte heller säkert.
När Härnösandsposten 20 år tidigare uppmärksammade hennes kommande 60-årsdag hade hon nämligen protesterat. Hon var fem år yngre än vad kyrkböckerna sa, påstod hon då:
– Ja, det är nog riktigt att jag enligt dessa hävder är sextio år. Men den, som i min födelsesocken, Själevad, på den tiden förde dessa böcker – han gick mest under namnet ”hästhandlarn” – måtte ha fått födelseåret om bakfoten, ty min äldste bror, som nu är död, var övertygad om att jag var född 1870, icke 1865, sa hon och fortsatte:
– Jag har tidigare försökt att få ändrat i böckerna. Men det blev aldrig av. Och nu gör det mig detsamma.
Opublicerad bok om hotellvärlden
På sin ålders höst skrev Kerstin Strandberg ytterligare en bok.
I Aftonbladets intervju 1945 berättade hon att det fanns ett färdigt nyskrivet manus. Enligt reportern skulle den säkert ”bli mycket intressant”, eftersom den skulle berätta mycket om Kerstins eget liv och ”vad hon varit med om och sett bakom kulisserna på ett hotell”.
Boken, Fanny Sköld, bikter och berättelser, är hittills inte publicerad.
Kerstin Strandberg gick bort 1950. Men manuset till hennes sista bok finns alltjämt i en låda hos Riksarkivet i Härnösand.
