Fack och arbetsgivare har hittat goda lokala lösningar i snart hundra år. Men snart är den tiden förbi, spår Jonas Nordling.
Det är akut brist på fackligt aktiva. Alltför många svenska arbetsplatser saknar numera facklig verksamhet. 1981 hade nästan 90 procent av Metalls medlemmar en klubb på sina jobb. 2024 var den siffran nere i 54 procent.
Hos tjänstemännen är det ännu värre.
Redan 2013 var motsvarande siffra hos Unionen nere under 50 procent. 2024 hade endast 38 procent av Unionens medlemmar en klubb på arbetsplatsen.
För Hotell- och restaurangfacket har det lokala fackliga arbetet länge varit en utmaning.
Förra året fanns totalt 75 klubbar inom förbundet.
Det var dock en kraftig förbättring jämfört med pandemiåren 2020–2021. Då hade HRF endast drygt 50 klubbar på sina medlemmars arbetsplatser.
Men även om antalet ökat så är det fortfarande en mycket låg nivå av lokalfackligt arbete.
Lokala klubbar försvinner
Att allt färre vill engagera sig fackligt är en trend som går igen på de flesta svenska arbetsplatser. Och det bekymrar nu även arbetsgivare.
Nyligen vittnade exempelvis fastighetsbranschens organisation i Arbetet hur deras medlemsföretag inte hade några klubbar att förhandla med.
Och i samma tidning varnade även Svensk Näringsliv för denna utveckling: ”Det är en fördel att kunna ha en snabb dialog med anställda lokalt. Om man tar bort det blir det svårare”, förklarade deras vice vd Mattias Dahl.
Ledningen inom Svenskt Näringsliv vet att det vore en katastrof om den svenska modellen föll samman. Men den flexibilitet som gynnat svenska företag sedan Saltsjöbadsavtalet är nu på allvar hotad.
100 000 är borta
Redan 2021 skrev jag boken Den svagaste länken, om bristen på fackligt förtroendevalda.
En tredjedel av dessa var då borta på svenska arbetsplatser. Under 20 år hade 100 000 aktiva försvunnit.
Givet befolkningsökningen under samma tid hade förtroendevalda i stället behövt bli 100 000 fler, för att bibehålla nivån. Modellen är alltså i fritt fall.
Om det inte längre finns lokala fack är risken stor för politisk inblandning.
Medvetna arbetsgivare räds nu att bristen på fackligt aktiva i stället ska leda till en mer detaljerad lagstiftning.
Om det inte längre finns lokala fack är risken nämligen stor för politisk inblandning, särskilt med populistpartier som vill ha enkla röster.
Dåligt schema? Rösta på oss. Orättvis lön? Det fixar vi i XX-partiet. Resultatet med ökad politisk styrning: Hej då, flexibla lösningar anpassade för branscher!
Facit finns redan i Frankrike. Där är inte ens var tionde löntagare med i facket. Och lagarna kring arbetsmarknaden är ytterst stelbenta.
Där vill inte svenska fack och arbetsgivare hamna. Men vi är på god väg.
Inte arbetsgivarens ansvar
Att hålla liv i det lokala arbetet är förstås fackförbundets ansvar, inte arbetsgivarens.
Men det är bra om fler företagare förstår insatsen. Eller åtminstone inte motarbetar systemet.
Den svenska modellen har inte råd med fel signaler i detta avgörande läge.
Den svenska modellen har inte råd med fel signaler i detta avgörande läge.
Vi på Hotellrevyn vet samtidigt hur svårt det är att få personer att berätta om sina arbetsplatser, speciellt om det när något som skaver. Många är rädda för arbetsgivaren. Att de då dessutom skulle engagera sig fackligt är knappast troligt.
Visst skulle man vilja säga att fackligt arbete alltid är skyddat, att det är så systemet fungerar.
Men är det signalerna vi får 2025? Det verkar inte så.
I stället rapporterar Svenska Dagbladet att fackligt aktiva Elizabeth anmäls och jagas av sin arbetsgivare på oklar grund. Och att en fackbas får sparken utan att förstå varför.
Sånt får inte fler att vilja ta ett fackligt uppdrag. Tvärtom.
