Omväxlande jobb på Ikea-restaurangen

På Ikea i Linköping roterar restaurangens anställda mellan arbetsuppgifterna. Det funkar så pass bra att resten av varuhuset också ska testa modellen.

På en av de många anslagstavlorna sitter schemat. Och på en annan hänger en förklaring om exakt vad de olika passen innebär, inte bara tider utan också arbets­uppgifter. På Ikearestaurangen i Lin­köping har det anställda arbets­rotation, med olika arbetsuppgifter under en och samma dag. För kallskänkor och biträden kan det bli väldigt omväxlande, med byten mellan kassa, sallader, disk och ibland ett pass i matbutiken »Swedish food court«. Eller med att servera korv nere vid entrén.

I dag är kundkön som mest ett 15-tal personer.  Lugnet har lagt sig efter julhandel och januarirea.
– För några veckor sedan gick kön ut till barnavdelningen, säger Marielle Ullstrand och pekar inifrån diskrummet.  
Då var det julbordsbuffé för 99 kronor, 30 meters kö och stressad personal.
Marielle flippar med van hand in lunchbrickorna i backarna, och sorterar besticken på väg in i maskinen.  I andra änden av bandet står Sara Pathel och plockar fram. Hon säger att det är lugnt i dag, men för en utomstående går det fort.
Nermin Kovalic och Johan Bäckström lägger upp på tallrikarna. Tillsammans tar de upp nästan hela linjens bredd. Det här är en av landets minsta Ikearestauranger, förklarar Marie Abrahamsson. Här finns inte ens stekbord. Men ekonomiskt går den bra. Priserna är dock så pass låga att det inte blir några storvinster. Och det är inte poängen heller.
– Det handlar väl om att folk ska känna sig nöjda och orka shoppa vidare, säger Marielle Ullstrand.

I höstas var det tyngre. Mycket kunder och personalbrist både i köket och i hela varuhuset, berättar Marie Abrahamsson som är ett av HRF:s platsombud.
Arbetsbelastningen var hög och facket slog larm, liksom flera varuhuschefer. Nu har man anställt folk samtidigt som det har lugnat ned sig.
Personalbristen kan ha berott på nya rekryteringsrutiner som gjorde att färre sommarjobbare fick fortsatt jobb. Ibland kommer det idéer från centralt håll som inte är så väl förankrade i vardagen, konstaterar Marie. Som när någon hittade på att man skulle ha sommarbuffé – något som skapade oplanerat merjobb i restaurangerna.

I restaurangen är det »One Ikea« som gäller.  Köttbullarna ska smaka likadant oavsett varuhus. Mycket av den varma maten är halv­fabrikat. Köksjobbet handlar, med undantag för såser och sallader, ofta om att packa upp och värma.
På anslagstavlorna syns påminnelser kring bland annat hur maten ska vara upplagd, som på en snabbmatsrestaurang. Men inte helt, konstaterar Ida Palmkvist, som tidigare jobbade hos en snabbmatskedja. På Ikea är inte arbetsmomenten lika reglerade.  
– Där var det mer detaljstyrt. Här har vi lite mer ansvar att lösa det själva – blir det bra så är det bra.

Marie Abrahamsson är säker på att arbetsrotationen ­bidrar till den goda stämningen och resultatet. Vad hon vet är det bara på Ikea­restaurangerna i Lin­köping och Kalmar som arbetet är organiserat så. Modellen har vuxit fram under tio år, i löpande diskussion mellan chefer och personal.
Att byta arbetsuppgifter ger inte bara omväxling, det ökar också förståelsen och samarbetet och minskar risken för förslitningsskador.
För arbetsgivaren blir det enklare att lägga schema, när anställda kan arbeta med flera olika saker. Ytterligare en fördel är att folk trivs, så personalomsättningen blir lägre. Samtidigt betyder det förstås att det tar lite längre tid att komma in i jobbet.
– Nu ska man pröva det ute i varuhuset, exempelvis för dem som arbetar  i kassorna.  
Ikea hamnar alltid högt på svenskarnas listor över företag där man gärna jobbar.
– Något är det ju. Någonstans på vägen har man skapat den här lojaliteten och känslan för företaget, som får oss att orka slita lite mer, säger Marie Abrahamsson.
– Vi kramas mycket. Och jag tror nog att vi på restaurangen är ett tajtare gäng än på varuhuset i stort.
Hon föregår själv med gott exempel på den punkten. Och pratar om hur arbetskamraternas egenskaper kompletterar varandra.  Det behövs lugna och stabila människor, säger hon. Och glädjespridare.

En av dem är Jesús. Inte bara för att hans namn uttalat på svenska ger utrymme för en del skojande, utan för att han kan stå och dansa salsa för sig själv bakom disken.
– Jag gillar jobbet. Har inga problem med kamrater eller chefer – det handlar om att kunna kommunicera och anpassa sig till varandra, deklarerar han.
Jesús Morillo var vikarie i fem år.
– Så ställde jag mig frågan varför jag inte kan få fast jobb, när jag jobbar på och gör vad jag ska.
Nu har han tillsvidaretjänst. En kollega övertalade honom att gå med i facket, som förhandlade för honom.
Och Jesús ser framåt. Jobbet och familjen, säger han. Och pratar gärna om sin kommande semester när han ska gifta sig. Och om det hus han bygger i sitt gamla hemland, Dominikanska republiken – för att hans barn ska ha kontakt med sina rötter.
Där finns en större skepsis mot facket, berättar han. En allmänt mer korrumperad ekonomi, pengar under bordet och sådant. Man kanske skulle bli fackligt aktiv där, skojar Marie.
Ungefär hälften av de cirka 45 som jobbar i restaurangen är med i facket. Formellt sett har man en fackklubb men verksamheten har legat vilande. Nu ska man sparka igång den igen och välja ny styrelse. Marielle Ullstrand väntar på en utbildning till försäkringsrådgivare och ser fram emot att hjälpa kollegorna att hitta sina pengar.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.