Från Teheran till Kalmar
Irfan Husseini. Foto: Karl Nilsson

Från Teheran till Kalmar

HRF:aren Irfan Husseini är en av alla dem som lämnat hem, familj och vänner för ett tryggare liv i Sverige. Resan gick från grönsaksodling i Teheran till en pizzeria i Kalmar.

För drygt fyra år sedan kom Irfan Husseini till Sverige. Då hade han varit på resa genom Europa i månader. Han visste inget om Sverige, mer än att det var ett bra land.
–  Jag visste att det var bra för barn, bättre än alla andra. Skolan är gratis. Jag är afghan och i Iran finns ingen framtid för afghaner. Vi får inte id-kort så vi kan inte studera, inte köpa något och inte arbeta, bara i hemlighet. Om polisen kommer får vi fly. Om de upptäcker oss sätter de oss i fängelse och skickar oss tillbaka till ­Afghanistan. Där finns talibanerna, vi kan aldrig komma tillbaka dit igen.

Irfan Husseini

Ålder: 23 år.
Familj: Mamma och syskon i Iran. Bor med hustrun Jamila och ­sysslingen Hassan, 9 år, som också kommit ensam från Iran.
Fritidsintressen: »När vi är lediga brukar vi gå ut i friska luften, kanske promenera till någon park. Ibland går vi och bowlar.«

Hur gick resan från Iran till Sverige?
– Första gången jag åkte från Iran var 2010, det var jättesvårt. Vi åkte lastbil mellan Iran och Turkiet.  Det tog två dagar och vi var 80–90 personer i lastbilen. Vi hade jätteont i benen och fötterna. I Istanbul kom polisen. Vi satt tre månader i fängelse, men personen som vi hade gett våra pengar för att han skulle hjälpa oss, sade till våra familjer att vi hade åkt till Grekland. Då lovade jag att aldrig resa igen. Men efter ett år hade jag glömt det. Andra gången gick det bättre, då fick vi falska pass.

Irfan Husseini.
Irfan Husseini.

Varför blev det just Kalmar?
– Först kom jag till Stockholm. Sedan skickade Migrationsverket mig till Gävle, sedan till Luleå, sedan Boden. När jag fick jag uppehållstillstånd registrerade jag mig på bostadsförmedlingar överallt, i Stockholm, Uppsala, Gävle, Kalmar, Linköping, Malmö, Borås, Göteborg, Norrköping. De första som hörde av sig var från Kalmar. Jag sade: »Ja, jag vill ha lägenhet.« Det är jättebra här i Kalmar.

Du jobbar som pizzabagare på Pizza­palatset i Kalmar. Hur kom det sig?
– Jag fick en lots som skulle hjälpa mig att hitta jobb. De ordnade först praktik på en annan pizzeria, och sedan på den här pizzerian. Chefen sade: »Om alla i personalen är nöjda med dig får du jobb.« Efter två månader sade han till mig att jag skulle få jobb. Jag blev jätteglad.

Arbetade du med mat i Iran?
– Nej, aldrig. Jag hjälpte min mamma och pappa, de odlade grönsaker. Innan jag kom hit hade jag bara ätit pizza en gång, men det är inte samma här och i Iran. Jag har fått lära mig allt. Vi har 32 pizzor på menyn och några sallader. Jag har alla i mitt huvud. Först var det lite svårt att prata med kunderna, men det blir bättre och bättre. Kollegorna är alla jättesnälla och min chef har varit jättebra.

Irfan om facket

»Jobblotsen berättade att facket finns och att det är bra att vara med: ›Om du skulle få problem kan de prata med din chef‹, sade de. Så då gick jag med. Förut visste jag inget om facket. Jag tror att det är bra.«

Hur tycker du att du har blivit mottagen i Sverige?
– Bra, folket är bra. Ibland finns det rasister. Men det finns rasister i Iran också. Särskilt mot afghaner. Det var rätt att åka till Sverige. Jag är tacksam för all hjälp jag har fått.

Vad är framtidsdrömmen?
– Jag vill stanna här. Jag längtar efter min familj, men jag längtar inte efter Iran. Och så vill jag fortsätta med skolan, så att jag kan skaffa mig ett jobb inom vården. Jag vill bli sjuksköterska. Jag skulle vilja att min familj kom hit, men jag tror inte att de kan göra det. Men nu kan jag åka dit och hälsa på.

Spara

Fråga om jobbet.
99
Vanliga frågor besvarade om allt från arbetslöshet till matavdrag.

Nyheter från Hotell- och restaurangbranschen.

Varje vecka, direkt i din inbox. Hotellrevyns nyhetsbrev.
Jag godkänner att Hotellrevyn sparar mina personuppgifter. Läs mer här