Framdukat för stressade stadsbor

Vitemölla badhotell har huserat allt från rika badgäster till slitna husmödrar. I dag är hotellet återigen en idyll för jäktade storstadsbor. Men för de anställda innebär hotellets sommarprägel ett osäkert stressmoment.

Det är svårt att låta bli klyschor när det kommer till Österlen. Vägen till badorten Vitemölla, genom det som kallas Äppelkusten, ber om dem. Det är äppelängar, solgula rapsfält och knoppande pilträd om vartannat. Väl framme i Vitemölla gör havet entré på storslaget vis. Ett stenkast från strandkanten ligger Vitemölla badhotell med sin brokiga historia. Sedan hotellet byggdes 1913 har det huserat allt från välbemedlade stadsbor till finska krigsbarn och senare utarbetade svenska husmödrar. I dag är gästerna ungefär desamma som för hundra år sedan, säger städerskan Mia Nordin.
– Stressade storstadsbor med pengar. Mycket Stockholmare. De är ofta så stressade att de tränger sig före i mataffären och när de kör bil kör de alltid om.
Mia städar i en av hotellets två sviter, dammtorkar och byter lakan. Gästerna har precis checkat ut och nya ska komma i dag men Mia verkar inte vara särskilt jäktad.
– Nej, det är lugnt just nu. Mitt i sommaren kan det vara väldigt hektiskt, men då är vi också fler som städar.

En del av sommarpersonalen har redan börjat. En av dem är frukostvärdinnan Therese Jensen som håller på att duka bort frukostbuffén i matsalen. Egentligen är frukostvärdinna en missvisande jobbtitel. I  tjänsten ingår också att ta hand om förmiddagens ut- och incheckande gäster och att servera lunch till dagens lilla konferensgrupp.
– Det finns alltid något att göra. Telefonen ringer och jag kan alltid förbereda matsalen inför kvällen, säger hon och plockar fram dammsugaren.
Therese hade sökt mängder av tjänster innan hon fick jobbet här.  
– Så jag blev jätteglad när jag fick jobbet. Dessutom är det en väldigt skön arbetsmiljö. I början kunde jag stå här och bara titta på utsikten, säger Therese och tittar ut genom glasverandans fönster.

De vackra sommarmånaderna är en tydlig peak, både när det gäller gäster och personal. Många är säsongsanställda, som Therese och Mia, men det finns också fast anställd personal som arbetar året runt. För dem är idyllen betydligt mindre påtaglig. Den begränsade säsongen här på Österlen gör deras arbete osäkert.  
– Vi har länge försökt få igenom att vi ska öppna ­tidigare. Annars är det nästan omöjligt att få ihop ett normalt liv, säger köksmästaren Martin Hammar.
Han och kollegan Jörgen Andersson har jobbat tillsammans på badhotellet i mer än tio år. Det syns på sättet de förbereder dagens lunch: samspelt och med minimal kommunikation. I dag har de båda tillsvidareanställningar, men så har det inte alltid varit.
– Fram till år 2007 gick vi på timmar och åkte ut på vintrarna. Och förr visste vi aldrig hur vi skulle arbeta mer än ett par dagar framåt, säger Jörgen.
– Detta är egentligen det första året som vi har ett ­ordentligt schema, säger Martin och langar undan en plåt med jäsande bröd.  

Men i år är säsongen faktiskt extra lång. Hotellet öppnade redan i mars, för första gången någonsin, och det ska ha öppet nästan ända fram till jul. Efter det blir det dock det vanliga vinteruppehållet. Den senaste vintern spenderade den fasta personalen med att renovera. De kaklade om i badrummen, målade och bytte dusch­väggar. Men till slut tog sysslorna slut.
– Då fick vi lösa det på andra sätt, genom att ta semester och plocka ur timbanken. Det är ju ganska surt, säger Jörgen.
Hotell- och ­restaurangfacket var här 2007 och hjälpte dem då att bli tillsvidareanställda. Sedan dess har Martin och Jörgen inte träffat någon facklig representant, trots att Martin säger att han ringt och bett om hjälp med bland annat löneförhandlingarna. I dag är han som medlem besviken på förbundet.
– Det är den sämsta kamratföreningen i hela landet. Vi har den sämsta löneutvecklingen och de högsta avgifterna. Facket hänger löst hos mig, säger han och skakar på huvudet.
Deras osäkra arbetssituation är inte ovanlig här på Österlen, berättar Jörgen. Det är ont om trygga jobb i området.
– Det finns ett begränsat antal tjänster. På så vis ska vi vara glada att vi har fasta arbeten. Och det är väldigt fritt, vi sköter oss själva mycket.
Städerskan Mia Nordin, som tar en paus i personalrummet, ser inte den lösa anställningen som ett problem. För henne är det här bara ett jobb i väntan på fram­tiden.
– Jag vet inte riktigt vad jag ska bli, men kanske något inom inredning eller hälsocoachning. Men det här är ett bra ställe att arbeta på medan jag funderar.

Ute på gårdsplanen kommer dagens lilla konferensgäng gående. Det börjar bli dags för lunch. Kockarna Martin och ­Jörgen är precis klara med förberedelserna och tar en kaffepaus i solskenet. De diskuterar olika sätt att få fler gäster till badhotellet även utanför sommarens heta månader.
– Vi skulle kunna bygga ut fler rum så att vi kunde ta större grupper, säger Martin.
Jörgen pekar ut en annan idé de har. Det är den vackert blekta träkiosken nere på stranden, som tillhör hotellet.
– Vi tänkte att man kanske kunde göra en bastu av den. Så att konferensgästerna kunde basta där, men även byborna skulle kunna använda den.
Det saknas inte idéer. Både Jörgen och Martin är måna om sin arbetsplats, helst skulle de se ännu mer verksamhet.
För trots att de önskar att arbetsvillkoren varit annorlunda så har ingen av dem sökt sig vidare.
– På många sätt kunde vi inte ha det bättre. Vi bestämmer det mesta själva och jobbar med fina lokala råvaror, säger Jörgen.  
– Ja, det är klart att man trivs. Annars hade man inte stannat så här länge. Det gäller bara att få gehör för våra idéer, säger Martin.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.