Inte heller för 2013 kommer statsbidragen till de regionala skyddsombuden att räknas upp med inflationen.
De regionala skyddsombudens ställning regleras i Arbetsmiljölagen. Där det inte finns lokala skyddsombud på arbetsplatsen, faller ansvaret på det regionala skyddsombudet (RSO). Sedan den ordningen kom, har staten varje år anslagit medel till verksamheten och till utbildningen av lokala skyddsombud.
Men nivån på RSO-medlen har varit fryst sedan 2003, vilket gör att fackförbunden år för år tvingas betala en allt större andel av RSO-kostnaderna ur egen ficka.
– Det betyder förstås att vi tvingas prioritera hårdare och inte kan göra lika mycket som behövs. RSO:erna är speciellt viktiga på små arbetsplatser och där det saknas lokala skyddsombud, säger Stefan Eriksson, HRF:s arbetsmiljöombudsman.
Förra året stod LO-förbunden för 52 procent av de totalt 148,4 miljonerna. För HRF:s del stod förbundet för cirka två av sju miljoner.
Inom HRF tillämpas inte ordningen med heltidsanställda RSO. Till en del sköts det av förtroendevalda, som ersätts för förlorad lön. Men merparten av de regionala skyddsombuden är de ordinarie lokala ombudsmännen, som ska ägna en fjärdedel av arbetstid åt arbetsmiljöfrågorna.
De tre centralorganisationerna LO, TCO och Saco har gemensamt krävt att de statliga anslagen ska höjas med minst 30 miljoner per år.
Men så blev det inte. Statsbidragen till RSO-verksamheten är oförändrade i statsbudgeten för 2013.
Och på arbetsmiljöområdet i övrigt handlar det om små satsningar, enligt en genomgång publicerad i Livs tidning Mål&Medel.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.
