»Det är inte vårt jobb. Vi gör bara sånt vi får betalt för.« sa tjänstemannen på järnvägsstationen.
Tänk er själva att ni är på väg till Sunne. Från Stockholm. Vi snackar Värmland här och jag vet att det inte skulle falla er in. Ifall ni inte hade en Ford Fiesta eller en halvgammal Volvo. Då är det bara att fräsa på.
Jag tog flyget till Karlstad. Sven-Ingvars. Ja, ni vet. Sola som alltid lyser. Precis så var det. Om jag inte haft mitt resmål klart utstakat. Det var Sunne.
Tag er från Karlstads flygplats upp mot norra Värmland. Det går lätt. Ifall man har biljett till en rälsbuss. Det är bara att ta den där lediga taxin som står och väntar och susa iväg till järnvägsstation. Som ligger en bit bort. Långt bort. Men sola, ho lyser. Och vi susar iväg.
I bakluckan ligger mina tre kappsäckar samt handbagaget. Vikt cirka sextio kilo. Som det brukar vara. Ty böcker väger. Liksom prylar. Det är detsamma som adapters. Även om ni har världens lättaste skrivare så har den en adapter. En omformare vars uppgift är att omforma allt till dubbelt så tungt.
När vi kommer till stationen säger jag till taxichaffisen: Det här går inte. Det är bara trappor.
Han håller med och säger: Är det inte bättre att du fortsätter med taxin till Sunne.
Jag håller genast med.
Då säger mannen i fråga: I så fall har vi kört åt fel håll. Han har fått 380 kronor.
? Varför sa du inte det på flygplatsen? Ryter jag
Han hade tänkt säga det. Men. Kom sig inte för.
Det finns en liten ramp. Det är faktiskt bara att hämta en vagn, lämpa allt bagage på vagnen och köra till rätt spår. Men försök få loss en vagn ur ett ställ på station i Karlstad. Jag går upp och ruskar. Kommer till korta. Alla väskor står på gatan och chaffisen sticker. Buhu.
Vad har jag i Karlstad att göra? Dumma Värmland. Jag går in på station. På ett kontor sitter två män, typ medelålders. Typ tjänstemän på järnvägen. Jag ber dem hjälpa mig att få loss en vagn.
En för ordet: »Det är inte vårt jobb. Vi gör bara sånt vi får betalt för.«
Ordagrant. Det trodde ni inte om värmlänningar.
Men det är därför man reser. För att uppleva nånting. Inte sant?
Då inträder en ung kvinna i handlingen. Hon heter Maja Årlén och sköter hela serveringen på stationen. Ensam. Hon följer med mig ut. Maja får loss en vagn, pekar ut rätt spår. Lätt som en plätt. Säljer gott kaffe och mackor. När jag för ordningens skull frågar om hon tillhör facket ser hon lite förvånad ut.
? Självklart, säger hon helt lugnt. Och undrar om jag vill ha mer kaffe.
Min syn på Värmland förändras totalt.
? Du är den enda som vet vad service är, säger jag. Och skiner som om det var jag som var sola.
Färden med rälsbussen tänker jag tala tyst om.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.