Hotellrevyns chefredaktör Jonas Nordling om vilken människosyn som satt avtryck i de nya a-kassereglerna.
Första oktober ändras a-kassereglerna. Rejält. Det beskrivs som den största reformen på 40 år. En hel del förändringar är bra, som att fler kan omfattas och att maxersättningen höjs.
På sikt kommer förhoppningsvis också bytet från arbetsgivarintyg till registrerade inkomster leda till en bättre hantering, men då gäller det att samtidigt kunna motverka längre väntetider som effekt.
Annars är ju bytet värdelöst för den som saknar buffert till hyra och mat.
Inte försäkrade som står i centrum
Och det är väl dessvärre just detta bristande perspektiv som kännetecknar den nya a-kassan.
Det är inte de försäkrade som står i centrum, trots att arbetslöshetsförsäkringen borde finnas till för just de arbetslösa.
För hur ska man annars förstå ändringen för den som varit arbetslös under en längre tid?
I det nya systemet ska ersättningen trappas ned ännu mer ju längre du behöver försäkringen.
Den arbetslöse ska bli desperat och därmed mer benägen att ta vilket jobb som helst.
Först till 70 procent efter dag 100, och sedan ytterligare ett steg till 65 procent från dag 200. Syftet är att den arbetslöse ska bli än mer desperat och därmed benägen att ta vilket jobb som helst.
Detta resonemang bygger på grundtesen att den som saknar arbete känner sig lugn med den a-kassemodell som hittills har gällt, och att den på så vis har förvärrat arbetslösheten. Den som någon gång har gått på a-kassa kan nog vittna om motsatsen.
Det är tillräckligt stressande att se dagarna ticka iväg utan att dessutom veta att ersättningen ska trappas ned snabbare ju längre du går utan jobb.
Forskning tyder på motsatt effekt
Två framstående nationalekonomer påpekade dessutom på DN Debatt häromdagen att deras forskning tyder på att det är kontraproduktivt att trappa ned ersättningsnivåer för långtidsarbetslösa. De föreslog att det till och med vore bättre att göra tvärtom.
En lägre ersättningsnivå i början kan motverkas av slutlöner och inkomstförsäkringar, medan en högre ersättningsnivå verkligen kan göra skillnad för den som verkligen har det tufft. Det vill säga det som en försäkring är till för.
Drygt 6 000 kronor i månaden är vad tusentals långtidsarbetslösa förväntas leva på.
Nyligen berättade även kollegerna på Arbetet om hur den nya a-kassan kommer påverka aktivitetsstödet, det vill säga ersättningen du kan få när dagarna från a-kassan är slut.
Drygt 6 000 kronor i månaden är vad tusentals långtidsarbetslösa förväntas leva på när de nya reglerna träder i kraft.
Allt för att stärka den så kallade arbetslinjen. Agneta som intervjuats ger inte mycket för den retoriken: ”Tror de att man har energi för att söka jobb på 6 000 kronor i månaden?”
Ovärdigt i ett välfärdssamhälle
Det är klart att desperata människor tar vilka jobb som helst. Men det är knappast en önskvärd relation för en modern arbetsgivare.
Med den inställningen kan ju a-kassan dessutom lika gärna förbjudas helt, eftersom den i så fall är grundproblemet.
En sådan syn på människors drivkrafter är ovärdigt ett välfärdssamhälle som vårt. Den som har svårast att få arbete är den som försäkringen ska skydda, inte straffa.
