Sommarjobbarna är här! Ett säkert sommartecken, precis som repriser på tv och GB:s nya glassortiment. Helt plötsligt sjunker genomsnittsåldern på jobbet, och luften fylls av ljudet av tappade tallrikar och det ilskna blippet från kassapparaten när någon försöker rätta till ett felslag.
En sommar var jag ensam ordinarie på restaurangen några veckor.
Helt plötsligt upptäckte jag hur mycket grejer som man bara gör på rutin utan att tänka på det. Som dörren till ena kylrummet. Den är gammal, liksom allt annat, och lite trixig. För att få upp den inifrån ska handtaget bara tryckas ner lite mer än halvägs, samtidigt som man måste dra dörren emot sig tills det klickar.
En typisk sommardag i början av nittiotalet var det mest barnfamiljer som frekventerade stället. Småbarn som skulle ha burkmaten värmd i mikro, lite större barn som ville ha glass (ut till glasskiosken och hämta önskad glass och tillbaka för att upptäcka att ungen har ändrat sig under tiden) och stressade familjefäder. De sistnämnda, komplett ovana med att umgås med sin familj dygnet runt, tar ut sin frustration på oss genom att domdera och visa var skåpet ska stå.
Det var alltså hyfsat körigt. Vi var aldrig direkt överbemannade, men så här glest brukar det inte vara, tänkte jag. En servitris rusade mellan kök och uteservering ? det borde ha varit två där. Och även vid diskmaskinen var det misstänkt tomt. Men när jag tar trapporna ner till toaletten i källaren hör jag dämpade dunkanden och skrik från ena kylrummet.
Två huttrande och generade sommarjobbare tumlar ut när jag öppnar dörren.
Vad än de hade tänkt göra i kylrummet, så inte var det att bli inlåsta.
Men slutet gott allting gott. De båda blev ett par ? fast jag vet inte hur länge det höll.
Och numera sitter det en lapp på kylrumsdörren som förklarar hur man får upp dörren.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.