Ja, då var det morgon igen. Och inte vilken morgon som helst, utan Lördag. Det är då som kocken och mässman ska få övriga skeppskamrater att tro att de är hemma, för detta är den Stora Dagen. Det ska dukas med vita dukar och vikas servetter som sedan ska ner i glasen. För så har man alltid gjort. Vinflaskor ska korkas upp (om korkskruven hittas).
Och vill det sig riktigt illa serverar kocken sill, nu får mässman jobba för det gäller att hitta snapsglasen och de är som vanligt utspridda över hela fartyget.
Än i dag begriper jag inte hur mässman gör för att det ska gå ihop.
Kocken har till uppgift att fixa en matsedel så att det ser ut som en meny från finaste krogen. Ja, helst ska det vara sås och potatis, men ändå inte. För potatis har man ju hemma och ris det går inte heller hem, det uppfattas som om man försöker förgifta dom med myrägg. Men serverar man ris och curry så äter dom, för det står ju i kokboken. Herre Gud.
Tallriksservering i skrubben
På det här fartyget finns det inget stekbord, och då kan vem som helst förstå (utom rederiet) att byssan hamnar inom ramen för katastrofområde lagom till Lördagsmiddagen. I bästa fall har man ?bara? fyra stekjärn på spishallen som har sex plattor.
Medans ugnen ? som i detta fallet ligger jäms med durken och vid sjögång gör att man är nere i maskin och lagar mat ? är fullt upptagen med bleck. Då gäller det att inte ha en dessert som också ska in där så småningom, för då är katastrofen ett faktum.
Det är fiiint här, för vi har tallriksservering vi. Och då gäller det att ha utrymme ? väldigt svårt i en skrubb. Det garneras och pysslas efter konstens alla regler.
Sedan har vi vakterna, icke att förglömma. 16.30 äter de inte här i alla fall. Styrmännen har egna tider och matroserna är för trötta. Ja, dom två måltiderna skulle ni se.
Men vi har resten av gänget kvar. Ni vet, de som ska äta klockan 17.00. Jisses, de om några gör misären till ett faktum. En och en, med i bästa fall 10 minuters mellanrum, trippar de ner. Och varmrätten som såg så läcker ut ser helt plötsligt ut som den är tappad i durken några gånger. Desserten får kocken och mässman hjälpas åt med att skrapa bort från ugnsplåten. När dagen närmar sig sitt slut så är kock och mässman det också.
Men nu börjar röjningen efter den Stora Dagen. Timmarna vi har lagt ner märks inte, mer än i all disk och de föredetta fint manglade dukarna. Man kan ju undra varför det aldrig blir lördag och söndag för kocken och mässman. Söndagsfrukosten är också värd att skriva om, men bara jag tänker på den blir jag trött.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.