Chefredaktör Jonas Nordling om vad som kan hända om arbetsmarknaden skulle få lika stor andel avtalslösa företag som restaurangbranschen i Sandviken.
Häromveckan publicerade Arbetarbladet en förtjänstfull granskning som fler lokaltidningar borde göra. De kollade hur det stod till med kollektivavtal på restauranger i bevakningsområdet.
I det här fallet handlade det om Sandvikens kommun. Av 71 granskade ställen saknade 35 avtal.
Det är förstås positivt att det finns mer än 70 olika matställen i Sandviken.
Men att endast hälften ingår i den svenska modellen är ett nederlag. För den som känner till restaurangbranschen är dock dessa siffror antagligen ingen överraskning. Det är så här det ser ut.
Kollektivavtal är normen
Enligt Medlingsinstitutets senaste rapport arbetar närmare 90 procent av alla löntagare i Sverige på ett företag som omfattas av kollektivavtal. Det är normen på landets arbetsplatser, och just detta gör att den svenska arbetsrätten fortfarande ser ut som den gör.
Alltsedan Saltsjöbadsavtalet 1938 äger arbetsgivare och fack frågan om villkoren på arbetsmarknaden.
På så vis har flexibla lösningar skapats, och lagstiftaren hållits på avstånd för att minimera stelbenthet och byråkrati.
”Bra dialog” i stället för avtal
Men vad händer om varannan arbetsgivare, som krögarna i Sandviken, inte längre köper denna ordning?Arbetarbladet ställer till synes relevanta frågor till de lokala restauratörerna om varför de inte tecknar avtal.
”Jag har en bra dialog med personalen. Vi är raka mot varandra och kompromissar, och kan hitta andra förmåner än de som finns med i kollektivavtalet”, svarar exempelvis Lina Nordin som driver tre avtalslösa ställen i kommunen.
Samtidigt säger hon att de följer avtalet, och att medarbetarna till och med äger frågan: ”Om personalen vill ha kollektivavtal skulle vi så klart teckna det, men det är ingen som har frågat“.
Mitt tips till hennes medarbetare är därför att ställa frågan.
Mitt tips till hennes medarbetare är därför att ställa frågan. Det är öppet mål och Lina behöver uppenbarligen er hjälp att göra rätt.
En annan krögare, Omid Mamhosseni, är mer rak i sitt svar. Han menar att kollektivavtal inte behövs: ”Om jag redan följer alla regler och lagar, varför ska jag behöva lägga pengar på att andra ska bestämma över mig?“
Han är nog inte ensam om att tycka så, men då behöver man höja blicken.
Skyddar inte bara anställda
Arbetarbladet låter även HRF:s ombudsman Jessica Larsson komma till tals.
Hon får berätta om avtalens betydelse, att arbetsgivaren utan kollektivavtal kan ändra villkor lite som de vill.
Men hon får ingen möjlighet att på djupet förklara problemet med de avtalslösa krögarna.
”Har man inget kollektivavtal finns få spelregler och ingen mekanism för att lösa problem“, blir hennes sista ord och sedan är artikeln slut.
Trots goda intentioner lämnas troligen läsaren i en viss förvirring. Kanske för att redaktionen inte själva fullt ut förstått frågans dignitet, och vilket guldstoff de faktiskt grävt fram.
”Hälften av Sandvikens restauranger och kaféer står utanför kollektivavtalet, som är till för att skydda anställda”, skriver tidningen i sin ingress. Men kollektivavtal finns inte till för att skydda de anställda.
De finns till för att skapa stabila villkor på arbetsmarknaden.
Den svenska partsmodellen gör det möjligt för ett fåtal frifräsare att köra egna race.
Avtalen kan alltså lika gärna sägas vara ett skydd för arbetsgivaren. Frågan som krögarna i Sandviken borde fått svara på är förstås: Vad tror du händer om alla skulle göra som du?
Den svenska partsmodellen gör det möjligt för ett fåtal frifräsare att köra egna race. Det är baksidan av en frivillig modell som håller lagstiftaren borta.
Lagstiftning i stället
Så länge nio av tio löntagare inte är i händerna på sådana frifräsare kan systemet hålla ihop. Men om landets arbetsgivare skulle bete sig som krögarna i Sandviken, där hälften uppenbarligen inte ser sig som en del av detta system, då kommer den svenska modellen rasa ihop tämligen omgående.
Och det kommer inte vara en större frihet som väntar Omid Mamhosseni och övriga arbetsgivare i landet.
Tvärtom lär dagens populistiskt sinnade politiker tvinga fram en mer detaljerad lagstiftning för arbetsmarknaden. Majoriteten av väljarna är nämligen löntagare, och de är säkert lätta att vinna genom att utlova regler om schemaläggning och ledighet.
Löften som inte kostar något för statskassan, men som blir desto mer problematiska för den enskilde näringsidkaren.
Det är därför svenska arbetsgivare borde ta krögarna i Sandviken i örat och betona allvaret. Helt enkelt säga åt dem att skärpa sig och teckna avtalen. För deras egen skull.
