”Vi kräver nolltolerans mot sexuellt utnyttjande och förtryck. Sexuella övergrepp och trakasserier ska ge konsekvenser i form av uppsägning, att gäster visas ur lokalen och att brottsliga ageranden polisanmäls”. Det skriver deltagarna i uppropet #vikokaröver.
Vi ser kvinnor i bransch efter bransch ställa sig upp och vråla. Kräva ett slut på sexism och övergrepp. Nu är det vår tur. Vi kommer från restaurangbranschen. Vår arbetsmiljö präglas av osäkra anställningsvillkor, tydliga hierarkier och en sexistisk machokultur. Vi är ofta unga, ibland inte ens myndiga. Vår arbetsmiljö är inte sällan otrygg, med påverkade gäster som vi måste interagera med. Er firmafest är vår arbetsplats, er grabbmiddag är vår arbetsplats, när ni visslar åt en servitris är det oss ni visslar på.
Trots att krogbranschen är splittrad, utan en tydlig infrastruktur eller stora nätverk där kvinnor och ickebinära möts, fick vi över 1.000 medlemmar i Facebook-gruppen, #vikokaröver på bara några dygn. Vi är nu cirka 7.000 personer med olika bakgrund, olika erfarenhet, i olika åldrar och i olika positioner. Vi har mötts i en gemensam känsla av skam. Skamkänslor över trakasserier och övergrepp som har riktats mot oss. Skam som lagts på oss för andras agerande – chefers, gästers och kollegors. Skam över att vi har behövt skratta bort övergrepp som smärtat och suttit kvar.
Medlemmarna i gruppen vittnar om allt från kränkningar, så som nedvärderande kommentarer till rena våldtäkter. Vittnesmålen kommer från hela Sverige. Vissa av oss har burit på sina berättelser i många år och vågar först nu berätta. Andra vittnar om övergrepp som skedde förra helgen.
Vi får tidigt lära oss hur branschen fungerar; hur vi ska acceptera en jargong som så ofta sker på vår bekostnad, hur vi ska acceptera att vi finns för att göra miljön lite vackrare, hur vi förväntas acceptera händer på våra kroppar, kåta blickar från våra gäster och nedtryckande kommentarer som vi så ofta väljer att skratta bort. För vem skulle ta vårt parti?
Många av oss börjar i branschen i ung ålder, det kanske till och med är vårt första jobb. Vi vill lära oss, vi vill vara duktiga, vi vill bli omtyckta och få vänner – vi vill helt enkelt göra ett bra jobb. Vi jobbar i en miljö där vårt primära arbete är att se till att våra gäster är nöjda, allt detta under stressiga förhållanden, under obekväma arbetstider och inte sällan i en miljö med påverkade gäster. Men vi lär oss, vi kämpar, och vi gör ett bra jobb. Vi är stolta över vårt yrke.
Trots att krogbranschen är splittrad, utan en tydlig infrastruktur eller stora nätverk där kvinnor och ickebinära möts, fick vi över 1.000 medlemmar i Facebook-gruppen, #vikokaröver på bara några dygn. Vi är nu cirka 7.000 personer med olika bakgrund, olika erfarenhet, i olika åldrar och i olika positioner. Vi har mötts i en gemensam känsla av skam. Skamkänslor över trakasserier och övergrepp som har riktats mot oss. Skam som lagts på oss för andras agerande – chefers, gästers och kollegors. Skam över att vi har behövt skratta bort övergrepp som smärtat och suttit kvar.
Medlemmarna i gruppen vittnar om allt från kränkningar, så som nedvärderande kommentarer till rena våldtäkter. Vittnesmålen kommer från hela Sverige. Vissa av oss har burit på sina berättelser i många år och vågar först nu berätta. Andra vittnar om övergrepp som skedde förra helgen.
Vi får tidigt lära oss hur branschen fungerar; hur vi ska acceptera en jargong som så ofta sker på vår bekostnad, hur vi ska acceptera att vi finns för att göra miljön lite vackrare, hur vi förväntas acceptera händer på våra kroppar, kåta blickar från våra gäster och nedtryckande kommentarer som vi så ofta väljer att skratta bort. För vem skulle ta vårt parti?
Många av oss börjar i branschen i ung ålder, det kanske till och med är vårt första jobb. Vi vill lära oss, vi vill vara duktiga, vi vill bli omtyckta och få vänner – vi vill helt enkelt göra ett bra jobb. Vi jobbar i en miljö där vårt primära arbete är att se till att våra gäster är nöjda, allt detta under stressiga förhållanden, under obekväma arbetstider och inte sällan i en miljö med påverkade gäster. Men vi lär oss, vi kämpar, och vi gör ett bra jobb. Vi är stolta över vårt yrke.
Men: i den här miljön utsätts vi regelbundet av förminskande kommentarer, sexuella anspelningar och övergrepp från gäster, kollegor och chefer. Vittnesmålen berättar om en utbredd machokultur, där övergrepp i olika grad är normaliserade. De målar upp en bild där vi utsätts från flera håll – av våra kollegor, chefer och av gäster. Vittnesmålen berättar också om en tystnadskultur: när vi uppmärksammar ansvariga på övergrepp får vi höra att vi ska bita ihop, att vi överdriver, att gästernas trakasserier är en naturlig del av verksamheten. Ingen berättar för oss om våra rättigheter, ingen informerar våra gäster, kollegor och chefer att deras beteende är fel. Ingen uppmuntrar oss att agera.
Osäkra och otydliga strukturer som dessa, gynnar övergreppskulturer där kvinnor i beroendeställning utnyttjas.
Från och med nu väljer vi att vara besvärliga även om det betyder att vi skapar dålig stämning. Vi vill synliggöra förtryckande normer och strukturer. Många av oss befinner sig just nu på arbetsplatser där dessa maktstrukturer råder och kränkande beteenden sker. Vissa av oss har lämnat branschen men kan inte glömma det som hänt en gång eller flera. Vi är många som burit på våra berättelser som hemligheter. Men vi tänker inte längre stå tysta för övergrepp och sexism. Vi kräver öppenhet och respekt.
Vi har tagit ansvar genom att berätta hur vår verklighet ser ut. Nu är det dags för er att börja agera på riktigt. Det räcker inte med ord. Vi kräver att ansvariga agerar nu.
Vi kräver nolltolerans mot sexuellt utnyttjande och förtryck. Sexuella övergrepp och trakasserier ska ge konsekvenser i form av uppsägning, att gäster visas ur lokalen och att brottsliga ageranden polisanmäls.
Vi kräver att ni med maktposition – krögare, ägare, chefer med flera – tar ert ansvar. Att ni börjar agera med omsorg och tar detta på allvar. Och sätter stopp för den rådande tystnadskultur som så många gånger skyddar de inblandade.
Vi kommer att fortsätta stötta varandra och fortsätta lyssna. För ingen ska behöva vara tyst längre.
Vi kommer att lägga skammen hos förövarna. För den ska inte längre ligga hos oss.
Vi vet vilka ni är.
1.863 kvinnliga och ickebinära står bakom uppropet.
Att underteckna uppropet innebär inte att man personligen blivit utsatt för övergrepp.