Yukiko är hemma i Kiruna

Yukiko Fredriksson har bytt japansk storstadshets mot småstadsliv i Kiruna. I dag arbetar hon med att visa sin nya hembygd för turister, och trivs både med det och med den svenska semestertraditionen.

När Yukiko Soshino landade på Kiruna flygplats i oktober för sex år sedan visste hon inte särskilt mycket om staden som skulle bli hennes nya hem. Några år innan, när hon pluggade i London, hade Yukiko träffat Magnus från Kiruna. Nu hade hon gått med på att lämna sin hemstad Misato för ett liv här.  
– Varför inte, jag kan alltid testa ett par år tänkte jag när han frågade, säger hon.
Det var då. I dag heter Yukiko Fredriksson i efternamn och vet desto mer om Kiruna. Till exempel är det hon som valt kaféet vi sitter på eftersom det är ett av stadens få kvällsöppna. Bredvid sig på bordet har Yukiko lagt sin nyfunna klenod: en blåröd Ingemar Stenmark-mössa från 70-talet.
– Jag hittade den hos mina svärföräldrar, och tyckte att den var så fin att jag fick behålla den. Den värmer också, säger hon och stryker över mössans små stickade hjärtan.

Kylan är bara en av de norrbottniska nyheter som Yukiko, eller Yuki, varit tvungen att vänja sig vid. Mörkret och språket är andra. I dag pratar hon bra svenska med norrbottnisk dialekt.
– Folk säger att jag har dialekt, men det var den svenskan jag fick lära mig på SFI. Jag kan ingen annan, ler hon och rör i sin pressokaffe.
Yukiko fick också känna av Kirunas karga arbetsmarknad. Som utbildad sociolog med en hel del arbetslivserfarenhet från olika branscher trodde hon att det skulle gå någorlunda lätt att få ett jobb.
– Men det var svårt. På arbetsförmedlingen fanns bara ett som lastbilschaffis. Så jag letade själv, men det var också svårt.

I sista stund, när hon nästan gett upp och börjat fundera på att återvända till Japan, dök ett efterlängtat jobb upp. Företaget heter Kiruna guideturer och erbjuder olika norrbottniska upplevelser, som hundspann, norrskensskådning och älgsafari. Yukiko blev överlycklig, men beskriver de första dagarna på nya jobbet som fruktansvärda.
– Det var så mycket som stod på spel! Jag var så rädd att göra något fel, hjärtat bankade så att jag trodde att det skulle hoppa ur bröstet på mig.

Men allt gick bra och i dag trivs hon utmärkt. För det mesta jobbar Yuki i bokningen, men ibland händer det att hon får följa med som tolk eller rent av guida själv.
– Någon gång har jag hållit en egen stadsvandring, och om det kommer japaner så följer jag ofta med som tolk. Det är ­kul att få visa staden för andra. Jag trivs jättebra.
Framför allt njuter Yukiko av de svenska arbetsvillkoren.
– Som att ha lång semester, det är det bästa! Det har vi inte i Japan. Och där arbetar man ändå väldigt långa dagar. När jag berättar för mina japanska vänner att jag är ledig fem veckor så tror de att jag får sparken när jag kommer tillbaka.
Det japanska arbetslivet skiljer sig från det svenska även på andra sätt.
– Som till exempel löneförhandlingar. I Japan får man inte säga emot sin chef, så det kändes jättekonstigt när jag skulle göra det här. Men det gick bra, säger hon och ler.

I sådana lägen känner Yukiko sig extra japansk. Samtidigt tycker hennes japanska vänner att hon har blir allt mer svensk.
– Vi är ute mycket i naturen, vandrar och plockar bär och svamp. Så mina vänner säger att jag har blivit en riktig överlevnadskvinna. De tror att jag dödar renar med bara händerna, säger hon och skrattar.
Egentligen tycker Yuki att svenskar och japaner är rätt lika. De är till exempel ganska svåra att komma in på livet.
– Både svenskar och japaner kan vara lite reserverade och blyga i början, tar inte så mycket plats. Men när man väl lärt känna oss så är det äkta.
De riktiga vännerna är en av de saker som Yukiko saknar. I Japan är det sociala livet betydligt viktigare än här, säger hon.
– Man umgås alltid med vänner och familjen. I Japan är det viktigt att vara social. Här i Kiruna är det precis tvärtom.

En gång om året försöker Yukiko åka till Japan och hälsa på. Då påminns hon om hur stora skillnaderna är mellan hennes gamla och nya liv, och tillbaka i Kiruna drabbas hon alltid av en liten ångestvåg.
– Då vill jag bara skrika högt för att det är så tyst och tomt. Men efter ett tag går det över och sen tycker jag bara att det är skönt. Jag trivs väldigt bra i Kiruna. Jag tror att jag egentligen är en bybo i hjärtat.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.