»Det kan räcka med en blick för att den andra ska fatta.« Anki Ahlin och Linda Eriksson ser fördelar med att både vara jobbarkompisar och riktigt goda vänner privat.
Gratängerna till ettan och femman! Anki Ahlin pekar snabbt åt Linda Eriksson, som glider ut bland borden med en lastad bricka. Ett ögonblicks kontakt mitt i lunchen en helt vanlig torsdag. Tid att småprata finns inte. Här handlar det om att vara proffs och kollegor, att servera konferensgästerna mat och se till att allt är till belåtenhet. Anki och Linda arbetar på restaurang Arena på sjunde våningen på Quality Hotel Globe i Stockholm. Anki är 48 år och har arbetat här i nästan 20 av dem, de senaste sju åren i sällskap med Linda, 30 år. Så snart lunchruschen är över kan Anki och Linda pusta ut en aning och släppa lite på det formella. För utöver den yrkesmässiga kamratskapen finns även en annan vänskap. Anki och Linda umgås också privat. Den gemensamma nämnaren heter sport.
– Ja, inte att utöva den alltså, bara att kolla på sport på tv, skrattar Linda och tar ett demonstrativt tag i hullet runt magen. Anki himlar med ögonen. Nej, ingen av dem sportar, däremot kan en finnkamp på tv inspirera till en kompisträff i soffan. Ibland går de ut efteråt och äter en bit mat. Eller så ses de ute på något ställe där det finns en storbilds-tv, för en gemensam upplevelse ihop med andra sportfantaster.
På senare år har även tjejernas sambos fått hänga med på ett hörn och numera firar paren gärna midsommar ihop.
– Då försöker vi att inte prata jobb! Annars blir det ju lätt så att man pratar om det en del, säger Linda och får medhåll av Anki. Att vara kompisar på jobbet tycker tjejerna bara innebär fördelar – även om det som sagt kan bli väl mycket jobbsnack.
– Vi behöver inte förklara eller säga särskilt mycket till varandra för att allt ska fl yta på. Det kan räcka med en blick för att den andra ska fatta vad som ska göras. Vi är väldigt samspelta eftersom vi känner varandra så bra och det känns jätteskönt. Och någon avundsjuka från våra kolleger har vi inte upplevt, alla är positiva till vår vänskap eftersom vår glädje smittar av sig, säger Anki.
Tjejernas vänskap spirade från början ur något helt annat. Lindas mormor blev sjuk i cancer ungefär samtidigt som Linda började på hotellet. Samtidigt var Ankis pappa döende i samma sjukdom. Vid någon punkt måste någon av dem ha sagt något om hur kämpigt det var och på den vägen blev det.
– Naturligtvis var det ett sorgligt sätt att lära känna varandra på. Samtidigt hittade vi ett djup hos varandra med en gång, vilket gjorde det lättare att öppna sig, berättar Anki.
-Vi vågade blotta våra känslor och vi stöttade varandra och jämförde våra anhörigas sjukdomsförlopp, vilket var till tröst. Vi kände igen oss i det här med att vissa dagar så är man hoppfull, medan det andra dagar känns helt svart och hopplöst.
Linda valde snabbt att börja arbeta som servitris i stället för som frukostvärdinna. De tidiga morgnarna höll på att ta kål på henne.
– Dessutom hade jag relativt lite med gästerna att göra. Och eftersom jag är en utåtriktad person, så kände jag att det passade mig bättre att jobba som servitris. Men till en början hade Linda inte mycket till övers för Anki, som vid den tiden var Lindas arbetsledare. Hon tyckte att Anki var övernitisk och allmänt gnällig.
– Nej, usch, jag gillade dig inte alls! Jag tyckte att du var hemsk, säger hon med ett leende riktat mot Anki.
Anki gillade däremot Linda. Hon såg Lindas potential, att hon var ödmjuk och beredd att jobba hårt. Linda lyssnade på råd och var villig att lära, tyckte Anki.
– Det är min stil, sånt gillar jag, säger hon och fnyser lite åt personal som bara vill tjäna pengar utan att anstränga sig. Med tiden har det blivit så att de är varandras stöd på jobbet. De är två av fyra heltidare och är de som har jobbat längst här.
– Ja, om vi inte hade haft varandra så vete sjutton om vi hade blivit kvar så här länge. Det har gått upp och ner med många chefsbyten och allmänt tumult. Men i och med att vi har haft varandra, så har vi fortsatt. Vi trivs ju så bra ihop och har himla kul när vi jobbar! säger Linda och beskriver hur de nästan kan rulla runt på golvet av skratt åt något knasigt som en gäst sagt eller gjort.
– Vi brukar säga att det är vi två mot världen, inflikar Anki.
– När alla andra sviker, så står vi kvar. Vi är oerhört lojala och solidariska mot både varandra och andra kollegor. Är det kort om folk en kväll, så ställer man självklart upp. Man lämnar inte sina arbetskamrater i sticket. Så tänker i alla fall vi, säger Linda.
Så vad var det hos Anki som Linda slutligen »föll« för? – Hon är alltid öppen och rak. Hon säger vad hon tycker utan krusiduller. Mellan oss finns inget smussel och skitsnack, utan vi har en öppen dialog. Jag känner stor respekt för Anki som människa. Och så handlar det väl om personkemi, vi har helt enkelt lätt att prata med varandra, säger Linda, som efter det första, djupa samtalet om döden började se på Anki med andra ögon. Hon tycker själv att det är både lika och olika. Lika, därför att bägge gillar raka puckar och ärlighet.
– Däremot har jag en slarvig och lat sida, som inte Anki har. Jag kan vara jäkligt bekväm. Men på jobbet är jag väldigt disciplinerad. Jag har också en benägenhet att haspla ur mig saker utan att tänka efter, en egenskap som jag paradoxalt nog avskyr hos andra, fnissar Linda. Men hon tillägger samtidigt att hon ser sig som en snäll, pålitlig och lojal vän. Anki håller med om beskrivningen och poängterar just rakheten och ärligheten som det viktigaste kittet i vänskapen. Hon skrattar högt åt Lindas beskrivning av sig själv som slarvig och lat, för själv är hon som sagt raka motsatsen.
– Jo, här har vi pedanten. Var sak på sin plats. Jag är noggrann och ordningsam. Riktigt irriterande, säger hon med en vänskaplig blinkning åt Linda. Det är tydligt att de båda känner en stor värme för varandra. De är måna om att höra av sig och visa att de bryr sig om.
Både Anki och Linda är övertygade om att det är vanligt att folk i restaurangbranschen hittar nära vänner genom jobbet.
– Man har ju så oregelbundna arbetstider och vet nästan aldrig hur man jobbar från en dag till en annan. Här handlar det ju inte om någon timmes övertid på eftermiddagen, utan det kan bli ett långt pass om det saknas personal. Då är det svårt att boka in träffar med kompisar som har vanliga nio till fem-jobb. Man tvingas ofta ställa in och till slut ruttnar folk, säger Linda, som, i likhet med Anki, nästan bara umgås med folk inom branschen. De har ofta liknande scheman och även om de inte har det, så har de förståelse för att det inte funkar att ses på »normala« tider.
– Dessutom tror jag att det i serviceyrken ofta finns en bra kollegial anda. Man håller ihop, det finns ingen konkurrens inom gruppen och man ställer förhoppningsvis upp för varandra. Man har för det mesta kul på jobbet och det bidrar till att man kanske vill umgås på fritiden också, säger Linda.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.