»Vi behöver gemenskap«

Psykologstudenten och baristan Ziggy Larsson tror på det personliga mötet, oavsett om det gäller att värva medlemmar till facket eller servera kaffe.

Ziggy Larsson räcker över mobilen till kollegan bakom disken.
– Om fler är med i facket så kan vi påverka mer. Du behöver bara fylla i din adress här så får du hem papper.
Vi är på Ziggys arbetsplats, Espresso House på Linnégatan i Göteborg. Ziggy var lite tidig så han passade på att värva, berättar han när ­inträdesansökan är ifylld.
– Jag värvade en medlem i går också. Det fackliga är ju lite nytt för mig så jag är väldigt pepp.

Du är skyddsombud och ny i avdelningsstyrelsen. Hur blev du fackligt engagerad?
– Det började med att jag jobbade alldeles för mycket på ett annat kafé. Folk drog i mig och jag kunde inte hantera det, så jag blev utbränd. Den upplevelsen driver mig, att känna att fan, det här ska inte behöva hända. Så för mig är det personligt. Sedan var det också tv-serien »Vår tid är nu«. Samma dag som jag såg avsnittet där en av karaktärerna gick med i HRF kom facket hit. Då kände jag att, ja, det här är coolt.

Vilka frågor driver dig?
– Jag tänker på unga anställda med osäkra anställningar. Det finns ett system där unga kan hållas på lägstalöner utan att de vågar säga ifrån. Den orätt­visan går jag i gång mest på. Så är det ju på många företag i den här branschen.

Jag hade läst nästan hela psykolog­utbildningen men tog en paus och åkte till Japan för att plugga.

Hur hamnade du på Espresso House?
– Det började som ett extrajobb. Jag hade läst nästan hela psykolog­utbildningen men tog en paus och åkte till Japan för att plugga. När jag kom hem började jag jobba på Espresso House.

Varför just Japan?
– Jag har alltid varit fascinerad av det traditionella Japan, templen och ceremonierna. Jag tog kurser i japanska teceremonier och jag pratar hyfsat flytande japanska. Det är kul när det kommer japanska gäster hit, då brukar jag prata med dem. De blir jättechockade. Att bo i Japan gav mig helt andra perspektiv, man fattar vad det innebär att vara svensk.

Hur då?
– De är mer kollektivistiska. I ­Sverige vill vi gärna vara unika, göra vår egen grej. I Japan är det bra att inte sticka ut för mycket. Om man åker tåg i Japan respekterar alla varandra, ingen pratar högt i telefon, ingen tränger sig. Men vi är också ganska lika. Svenskar och japaner är båda lite skygga, lite socialt awkward.

Är du en kaffenörd?
– Nej, det är jag inte. Jag dricker inte jättemycket kaffe själv, men jag vet hur man gör gott kaffe. Jag fokuserar mycket på att skapa en fantastisk upplevelse för gästen, den japanska stilen. Ett personligt möte i stället för löpande band. Jag tror att det är något många saknar i dagens samhälle.

Kan du använda din psykologutbildning i det fackliga uppdraget?
– Ja, det tror jag. Psykologi handlar om ett perspektiv att se på världen med. Att snabbt förstå vem personen framför dig är och hur den vill bli bemött. Oavsett om jag värvar en medlem eller serverar en gäst vill jag ju få dem att känna sig sedda. Jag vill skapa möten som är autentiska. Vi behöver gemenskap. Det är väl det som är tanken med facket, att det ska vara en gemenskap som för samman människor.