Vegabaren började med burgare

Byggjobbare, raggare, nattsuddare och aktiesparare. Alla kommer de till Vegabaren. Sveriges första hamburgerbar, grillkiosken som växt till ett mindre imperium.

Strax efter nio på morgonen är Vegabarens stekbord täckt av fläsk. De första byggjobbarna har kommit till Vegabaren i Haninge för att äta lunch. Fläsk med löksås eller bruna bönor är dagens, men gästerna kan också välja någon av de många rätterna på grillmenyn. Kanske den egentillverkade, kryddiga sambalburgaren eller Vegamackan med falukorv på pitabröd.

I grillen har Ahmet Polat förberett så att det ska gå snabbt när kunderna kommer. Spisen är uppvärmd, hamburgare och bröd ligger i travar, trågen är bräddfyllda med räksallad, majonnäsgurka och hemmagjord bearnaise.
– Det är mest bråttom mellan elva och ett, sedan blir det ganska lugnt fram till fem. Vid elva, tolv på kvällen kommer folk som är på väg hem efter att ha varit inne i stan, mest ungdomar.
Ahmet Polat har liksom många av kollegorna arbetat länge på Vega­baren, snart 30 år.
– Pappa började först, och sedan jag och min bror.
Det bästa med jobbet är alla människor som han träffar.
– Vi skojar med kunderna, och de skojar med oss.
Men det är kanske inte roligt riktigt hela tiden, säger Ahmet Polat. Ibland kan det bli lite enformigt eftersom det är ungefär samma ­arbetsuppgifter varje dag.
– Men vi vill alltid göra vårt bästa. Om man gör något, ska man göra det perfekt och inte slarva.

Yrkesrollerna är lite flytande på Vegabaren. De är totalt 15 anställda, varav tre jobbar ständig natt. Många jobbar både som kockar och restaurangbiträden, lagar mat, tar emot varor, städar, står i kassan. Men Cafer Ciric, som också har jobbat här i 30 år, har bytt arbetsuppgifter.
– Förut arbetade jag i grillen, nu är jag mer bakom och plockar disk och så. Det är inte så stressigt, säger Cafer Ciric.
De turas om att ta rast. Gökhan Cirik har slagit sig ner i lunchrummet med en liten salladstallrik.
– Till lunch äter jag sambalburgaren eller kebab. Jag har tröttnat lite, men äter det ändå, säger Gökhan Cirik, som gillar att laga mat hemma, både turkiskt och svenskt.
Ahmet Polat har efter sina 30 år i grillen tröttnat på menyn, och äter därför mest frukt på jobbet.
– Det är alltid fläsk på tisdagarna, berättar Abdel Ekasriouen som står vid stekbordet. Det är också han som planerar Vegabarens veckomeny.
Ett annat stående inslag är torsdagarnas ärtsoppa och pannkakor.
– Resten varierar. Folk kan önska sig rätter, någon kanske saknar kroppkakor.

Många som arbetar på Vegabaren har blivit tipsade om jobbet av släktingar eller bekanta. Men Abdel Ekasriouen sökte på annons. Han hade jobbat som kock på andra restauranger, och blev arbetslös när hans arbetsplats skulle byggas om. Han såg en annons på Arbetsförmedlingen och ringde.
– Chefen svarade: »Kom i morgon klockan nio.« Jag åkte hit och fick hoppa in på en gång. Sedan dess har jag jobbat här. Jag vill jobba med mat och det är fina gäster här.
Själva kockjobbet är inte så olikt hur det var på de andra restaurangerna, men det finns skillnader.
– Där var jag kock inne i köket, servitriserna gick ut med maten och jag såg aldrig gästerna, säger Abdel Ekasriouen.
Ersen Tütüncü har jobbat på Vegabaren i tio år, ända sedan han kom till Sverige. Han arbetar både dag- och nattpass, och har inga planer på att byta jobb. På helgerna stänger de klockan fem på morgonen. Efter midnatt är det mycket att göra, men oftast är det hyfsat lugnt trots att alla kunder inte är helt nyktra.
– Men ibland kan det bli lite stökigt. Om det är problem ringer vi polisen, berättar Ersen Tütüncü.

Småstökiga helger är inte enda tillfället då polisen kommer till Vegabaren. Poliser, brandmän, hemtjänstpersonal, bussförare med flera får rabatt när de kommer och äter nattetid.
Vegabaren är Sveriges första hamburgerbar. Från början hette stället Drive-in och serverade hamburgare, bland annat till så kallad bil­buren ungdom.
Den då unge, nyanställde Carlo Taccola arbetade lördagar.
– Det kom en massa konstiga bilar och människor. Jag hade aldrig sett raggare i Italien och förstod ingenting. Jag blev rädd och ringde chefen och sa: »Kom, kom!«
I dag är Carlo Taccola delägare och har mycket goda kontakter med raggarkulturen. Han sköter administration, städar och är allmänt det vakande ögat. Han är den som kommer med de flesta nya idéerna, om allt från maträtter till de årliga festerna Grand Prix Raggarbil och Easy Rider Festivalen.
– Det började när det var 30-årsjubileum och jag ville göra något för de gamla kunderna.

Raggarna och motorcykelfolket har betytt mycket för Vega, säger han.
– Mun till mun är bästa sättet att få reklam. Ska man hävda sig mot kedjorna måste man ha marknadsföringsidéer som inte kostar något.
Det är inte bara raggare som talar väl om Vega. Intill restaurangen finns fest- och möteslokaler som används av Rotary, Lions och Aktiespararna.
– Det blir indirekt marknadsföring när det står om möten hos oss i deras tidningar. Och kanske berättar de om oss för sina barnbarn, som sedan kommer hit.

Det senaste av Carlo Taccolas projekt är hotelldelen.
Personalen i grillköket har fått utökade arbetsuppgifter, att göra ­hotellfrukost och att checka in hotellgäster. Men det är inget problem, säger Ahmet Polat.
– De flesta har redan bokat, så det är bara att kolla namnet och ge dem nyckeln.
Hotellet, med åtta rum, ligger i direkt anslutning till restaurangen. Namnet Vega Stadshotell, är också Carlo Taccolas idé.
– Namnet är lite parodi. Stadshotell, här finns ju ingen stad, bara några hus. Men det ska faktiskt byggas en ny stadsdel i närheten, Vegastaden, och så en ny pendeltågsstation.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.