Att drabbas av en utmattningsdiagnos behöver inte betyda slutet för yrkeslivet i hotell- och restaurangbranschen. Kocken Kristoffer Liljefors kom tillbaka, tack vare chefen Emil Rosell och en längtan till branschen.
Utbrändhet, att gå in i väggen, utmattningssyndrom.
Okärt barn har också många namn. Vad vi än väljer att kalla det så har stressrelaterade sjukskrivningar blivit en folksjukdom.
I slutet av förra året var rekordmånga, över 42 000 personer, sjukskrivna på grund av stress. För tio år sedan var det bara 12 000, enligt siffror från Försäkringskassan.
För många är vägen tillbaka till arbetet lång och mödosam, och inte sällan krävs rejäla anpassningar av arbetsuppgifterna. Att till exempel minimera stressen är oerhört viktigt, visar forskning.
Men går det verkligen att göra i hotell- och restaurangbranschen?
Ja, menar HRF:aren Kristoffer Liljefors.
Foto: Anna Hållams
– Många tror att man måste byta bransch, men det behöver man inte. Det går att ha jobbet kvar i hotell- och restaurangbranschen, det vill jag visa.
Första gången Kristoffer kraschade var år 2011. Då arbetade han i köket på hotell Tranås Statt, och beskriver jobbet som normalt stressigt.
– En dag kände jag bara att det var något som inte stämde. Jag var så trött. Det var precis så att jag tog mig ur sängen. Jag kunde knappt laga mat, knappt ens ringa någon. Och jobbet gick inte alls. Jag fick inte ihop lapparna, jag bara rörde ihop det.
Han var sjukskriven i tre veckor. Vården hjälpte till med stämningshöjande medicin och samtalsstöd. Kristoffer träffade kurator och fick lära sig mindfulness.
När det var dags att gå tillbaka till jobbet igen uppstod många frågor: vad klarade han egentligen av?
– Det var en ny situation både för mig och för min chef. Det var väldigt märkligt. Samtidigt ville jag verkligen tillbaka, jag ville verkligen stanna i branschen, säger Kristoffer.
Vi funderade på hur vi
Emil Rosell, Kristoffer Liljefors dåvarande chef
skulle göra så att Kristoffer skulle kunna komma tillbaka.
Chefen på den tiden hette Emil Rosell.
Då var han kökschef på hotellet som han i dag är delägare till.
– På den tiden var man inte lika van vid utbrändhet. Jag hade inte haft någon i min närhet som gått in i väggen. Vi funderade på hur vi skulle göra så att Kristoffer skulle kunna komma tillbaka, säger Emil
Kockjobbet var för tufft, det var de överens om.
– Nej, jag kunde inte stå vid spisen. Det gick inte. Så jag var som ett köksbiträde i stället, det kändes oerhört märkligt, säger Kristoffer.
Han visste det inte då, men kraschen skulle komma att följas av ytterligare några till.
Så fort han har gått för fort fram, tagit på sig för mycket, har det smällt igen.
– Vi fick testa oss fram, vi gick från kvällar till frukost. Från några timmar till mer. I början fick vi inget stöd, men senare när Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen kopplades in fick vi det, säger Emil.
Vissa saker funkade bättre och vissa sämre, berättar Kristoffer.
Ett tag arbetade han som frukostkock och kunde då få en lista med prepp som köket skulle göra under dagen. Det stressade honom enormt, säger han.
– Bara att se allt som skulle göras stressade mig, även om jag visste att det inte var jag som skulle göra det. Då bad jag om en egen kolumn, där det var tydligt vad jag skulle göra. Då gick det bättre.
En annan sak som de märkte var viktigt är tydliga instruktioner i lagom dos.
– Jag har väldigt svårt att ta mycket information på en gång. Om någon ber mig göra tre saker minns jag inte den sista. Jag hör den sista, men kommer inte ihåg, säger Kristoffer.
Nu vet jag vad
Kristoffer Liljefors
som stressar mig.
För några år sedan flyttade han från Tranås till sin uppväxtstad Vadstena. I samband med det bytte han också jobb. Sedan några år arbetar han på en golfklubb i trakten kring Ödeshög.
– Det funkar bra. Visst har jag fortfarande sviter. Min stresströskel är på minimum, men nu vet jag vad som stressar mig, säger Kristoffer.
Tre råd från Kristoffer
Tips till den som varit utbränd.
- Prata! Var öppen med kollegor, så de förstår varför du reagerar på vissa sätt.
- Var inte rädd för att be om hjälp innan det blir för mycket.
- Sätt gränser för vad du klarar av. Det är inte farligt att säga nej.
Utan stödet från Emil på Tranås Statt är han inte säker på att han hade varit kvar i branschen, säger han.
– Det var han som gav mig chansen att testa mig fram. Det var ett avgörande steg där. Jag har jättemycket att tacka honom för att jag kunde fortsätta i branschen över huvud taget.
Emil tror att både han och branschen i stort har lärt sig mer om utbrändhet sedan dess.
– Vi pratar nog mer om det i dag. Man kanske skulle fånga upp det tidigare på ett annat sätt. Restaurangbranschen är ju inte som andra branscher, man bara kör på.