Förra gången blev det guld i VM. Nu tränar Susanne Strandqvist inför Culinary Olympics 2020. Basen finns i hemmaköket, SEB:s personalmatsal i Malmö.
Den här dagen har Susanne Strandqvist lagat thaiköttbullar och chèvrebakad torsk till bankpersonalen. Kommande vecka ska hon ut på turné med Fazer Culinary Team. I februari representerar laget Sverige i storköksklassen i Culinary Olympics. De övar genom att åka runt till olika kök inom koncernen för att provlaga tänkbara tävlingsmenyer.
– Nästa vecka har vi gästspel i Helsingborg. Det är bra att komma till nya kök, för på tävlingen kommer vi inte veta exakt hur köket ser ut. Det är förstås fokus på kök och meny, men halva grejen är att ha en grupp som funkar bra tillsammans. Vi brukar vara iväg fyra dagar och då försöker vi också att göra något annat tillsammans, som att spela badminton eller bowla.
Hur kom du med i laget?
– Man fick ansöka om att vara med. Jag tyckte att det behövdes lite förändring i livet. Man går ju i sina rullor. Sedan när det gick så bra första gången vi tävlade gav det mersmak. Den känslan man får på en tävling är obeskrivlig. Den kicken vill man ha igen. När det var en som kom in här och pratade om tävlingen fick jag rysningar. Det är som med alla tävlingsformer.
Susanne Strandqvist
Har du tävlat i något annat?
– Jag har sprungit en del lopp. När jag var i tonåren tävlade jag i trampolin och tog silver i SM en gång. Men nu ligger fokus på matlagningen.
Vad blir din roll i laget under OS?
– Vi får våra placeringar när det närmar sig tävlingsdags. Förra gången ansvarade jag för kycklingen. Men vi måste kunna allt om någon skulle bli sjuk i sista stund. Vi har en halvtidsvila där vi ser hur vi ligger till. Ligger någon back kan den som har tid över rycka in där.
Övar du i ditt hemmakök också?
– När jag hade ansvar för kycklingen höll jag på att provlaga för att få till saltmängden. I vanliga fall slänger jag bara i salt, men vid tävlingar ska vi skicka in recept och då ska det exakta grammet vara angivet.
Man växer som människa, får självförtroende och scenvana.
Finns det något som är jobbigt med att tävla?
– Det negativa är att jag är borta från barnen, men de är stora nu så det fungerar. Annars är det bara positivt. De första tio minuterna i VM var det ovant att vara i ett öppet kök i en mässhall, men sedan går man in i sitt och skärmar av folket.
Man växer som människa, får självförtroende och scenvana. Att stå framför folk med mick, sådant var jag ju inte van vid. För femton år sedan hade jag aldrig trott att jag skulle göra något sådant här. Jag jobbade som kallskänka och hade inte alls de ambitionerna.
Var har du jobbat tidigare?
– Jag har mestadels jobbat på företagsrestauranger, först som kallskänka, efter ett tag som kock. Men det var svårt att få fast jobb när jag inte hade kockutbildning. Så jag gick en vuxenutbildning till kock. Jag kan inte säga att jag lärde mig så mycket nytt, men jag behövde papper på att jag kunde det jag kunde. Jag har aldrig jobbat med à la carte. Det har varit av praktiska skäl, eftersom jag har varit själv med mina barn. Men sedan trivs jag ju med att jobba så här. Sedan i somras är jag köksmästare och är den som lägger matsedlarna. Jag har rätt fria händer.
Om att vara med i HRF
Vad har det inneburit att få en arbetsledande roll?
– Det är jätteroligt. Det är lite intressant att ha koll på allt och att styra upp. Vi i gruppen hade jobbat tillsammans fyra år och jag hade lite idéer om förändring.
Jag omfördelade ansvarsområdena. En som hade hand om frukosten fick komma in i kallskänken och den som hade disken fick ta frukosten och kunde gå upp till heltid. Jag ville att det skulle bli lite nytändning för oss alla.
Hur tror du att det kommer att gå i OS?
– Nu när vi tagit guld en gång finns ingen annan valör. Det kanske låter kaxigt men det måste man ha i sikte. Det går inte att gå in och tänka att man vill komma på tredje plats.