Storstilad entré

Mytomspunnen, ofta fotograferad och krävande. På Knaust arbetar de anställda med en riktig primadonna – den berömda hotelltrappan.

Susanne Westerlund är på jobbet klockan fem på morgonen. Det är hon som städar entrén och den pampiga marmortrappan på Elite Hotell Knaust i Sundsvall.
– Det är tufft att komma upp så tidigt och hinna ut med hunden före jobbet. Men det är också härligt att vara här och göra det fint och fräscht innan alla gäster kommer.

Hon dammsuger den blå mattan och blöttorkar marmorn i trappan varje dag. Avsatserna blir blanka med lite såpa eller vax. Ett par gånger om året får det snirkliga räcket en riktig genomgång.
– Visst, man kan använda dammvippa men då flyger allt omkring. Jag använder hellre trasa med vatten och medel. Alla krumelurer tar tid så jag håller på tre till fyra dagar, säger Susanne Westerlund.

Många av Knausts affärsgäster jobbar inom träindustrin, precis som under hotellets glansdagar. Men receptionisterna Elisabeth Fröhling och Maria Larsson får också ta emot dem som bara vill komma in och titta.
– Vi jobbar på en sevärdhet. Vardag som helg vill de ta kort på trappan. I somras var det till och med ett par som gifte sig på en av trapp­avsatserna, säger Maria Larsson.

För att kunna svara på frågor har de lärt sig mer om Sundsvalls historia. De kan berätta om när Knaust byggdes efter den stora branden i Sundsvall 1888 och blev en mötesplats för dåtidens jetset. Danser, konserter, middagar och stora fester lockade gäster till Knaust.
Det serverades 54 sorters punsch. Hotellet har än i dag eget punschmärke från ett destilleri i Järvsö.

Det sägs att en av träpatronerna red upp för trappan på sin häst. Sedan ville den inte gå ner från andra våningen så den sköts där.
En skröna, men hästar har varit på plats. En häst med ryttare tog sig upp för trappan 1978, under en tillställning inför att hotellet skulle stängas. Däremot fick den ta hissen ned. Radiomannen Gert Fylking har också under ett program ridit några steg upp för trappan.
– Ibland frågar någon »var har ni hästen då?« Förut hade vi en käpphäst som togs fram vid sådana tillfällen. Men sedan var det en flicka som blev så förtjust att hon fick den. Vi borde kanske köpa en ny, säger Elisabeth Fröhling.

Hotelldirektören Ulrika Widmark Norberg har jobbat på Knaust sedan 2002, då hotellet öppnade igen efter att ha varit stängt en längre tid. Hon kommer ihåg mellanperioden då ett kafé höll till i gatuplanet.
– De hade satt upp plattor framför de gamla träpanelerna, men tack och lov hade huset blivit byggnadsminne så allt fanns ju kvar bakom. Det är speciellt att driva hotellet, både för att det ställs krav när det gäller byggnaden och för att så många har en relation till huset.

Entrén, trapphuset, fasaden, restaurangen och träpanelerna i det som i dag är lounge räknas som byggnadsminne. Det är mycket att vårda. Vaktmästaren Peter Forsmark får inte göra allt själv, trots att han är van snickare.
– Ska det målas om eller restaureras i de delarna av huset kommer de hit från Länsmuseet, säger Peter Forsmark.

Han har tillräckligt med jobb ändå, i dag har han fixat stopp i handfat och lagat en trasig duschvägg.
– Det är spännande att jobba på ett ställe som är lite olikt andra. Sedan får man köpa att det är lite trångt och bökigt att till exempel få fram grejer i källaren. Är det byggt på 1800-talet så är det.

Men allt är inte gammalt. På den tidigare råvinden har det byggts sviter som är populära bland brudpar och festsällskap. Branta trappor leder upp till sovloften. Tidigare hade städarna dammsugare i ryggsäck, men nu bär de upp vanliga dammsugare. Anong Srinonnyam säger att hon och kollegan som oftast städar rummen tycker att det ändå är okej.
– Jag har aldrig skadat mig i trappan. Det är värre med takbjälkarna, där har jag slagit i huvudet och axeln. Så jag tycker bäst om att städa på andra våningar.

Food and beverage manager Göran Lööf dukar för lunch i Spegelsalen, den gamla matsalen. Till 80 procent har de förbeställda luncher för affärsgäster eller från den egna konferensavdelningen.
Förr i världen hade hotellet ett stort kök där det i dag finns en konferensavdelning, berättar Göran Lööf.
– På den tiden kunde tio–tolv personer arbeta samtidigt i köket. Det var kockar och kallskänkor, rotisseurer, bagare och slaktare. De köpte hela djur och styckade här.

Så går det förstås inte till i dagens kompakta kök. Kocken Petter Rundqvist lägger upp oxbringa med rostade rotsaker, grönkål och senapscrème. Souschefen Mattias Eklund gör en dressing inför kvällen på Bishop’s Arms, hotellets pub. Det gäller att planera så att de inte går på varandra.
– Som mest är vi tre kockar här. Det blir mycket logistik, men det funkar, säger Mattias Eklund.

Servitrisen Ulrika Näsström bär ut lunchtallrikar till matsalen. Hon har jobbat här i sju år, men tycker fortfarande att det är speciellt.
– På något sätt är det ändå lite mer lyx och flärd här.