Hon är nybliven souschef och vinnare i svenska Copper skillet, en tävling för konferenskockar. Men Ruth Weldegiorgis fick kämpa för att bli kock.
Hösten är konferensernas högsäsong och för deltagarna är ofta maten höjdpunkten. Stora Brännbo är ett av många konferenshotell i Sigtuna. Där arbetar Ruth Weldegiorgis som souschef. Nordiska tapas och rätter på närodlade råvaror efter säsong står på menyn.
Vad är viktigt för att bli en bra konferenskock?
– Samma som för alla kockar, respekt för råvaran och att framhäva den. Teknik och kunskap behövs, men det viktigaste är att lägga mycket kärlek i det man gör. Man kan få en dyr råvara och förstöra den, eller lyckas framhäva en billig råvara.
Berätta om din väg in i branschen!
– Jag gick en vuxenutbildning till kock. När jag gick ut fick jag jobb som köksansvarig på en förskola. Tiderna fungerade för mig som var nyseparerad med ett litet barn, och jag fick ju jobba med mat. Men tyvärr var det mycket halvfabrikat, maten skulle kosta 5–7 kronor. Jag ville in i den riktiga matlagningen, och började söka jobb.
Hur länge sökte du jobb?
– Det tog ett par år, då jag inte ens fick komma på intervju till de restauranger som jag verkligen ville till. Jag fick bara jobb på ställen som inte var så seriösa. Kortare vändor, sedan sa de att jag inte fick fortsätta – och jag tänkte att »Nej, det vill jag inte heller.« Att ha jobbat på en förskola var inte direkt någon merit, och det var överlag svårare för tjejerna att hamna i fronten bland grabbarna efter skolan. I stället för varmköket blev det kallskänken för många. Om jag ska spekulera så kan det både handla om att det är svårt att släppas in och om att tjejer prioriterar barn och familj.
Hur fick du jobb på Stora Brännbo?
– Jag hade blivit tipsad om att de behövde en kock, så jag gick och presenterade mig för kökschefen. Då var jag ganska trött på att söka jobb, så jag bara lämnade mina papper och sa att jag tyckte att de skulle låta mig komma in och jobba en dag. Jag trodde inte att de skulle höra av sig, men det gjorde de. Jag började jobba timmar, som blev dagar, och dagar som blev veckor. Kökschefen kämpade för att jag skulle bli fast anställd. Samma dag som jag blev det, berättade han att han skulle sluta. Jag blev lite snopen, han som trodde på mig. Men jag fick klara mig på egna ben.
Hur har du fått din drivkraft att bli kock?
– Jag har varit intresserad av mat ända sedan jag var barn och bodde på en bondgård i Eritrea. Alla råvaror fanns där, utom salt och socker. Jag fick själv bara skala vitlök och dela chili, men jag studerade varje steg farmor tog i köket. Hon smakade aldrig av, bara genom att dofta och titta så visste hon att maten var klar. Jag har sett djur slaktas och inälvor rensas, jag vet att kött inte kommer från en plastlåda på Ica.
Hur kom det sig att du ställde upp i Copper skillet?
– Tanken har funnits, men samtidigt har jag varit van att hålla till i kulisserna. Kollegorna uppmuntrade mig, men jag har alltid sagt »Ta någon annan«. Men till slut sa jag att »Okej, om ni tror på mig så provar jag väl då«.
Finalisterna fick 30 minuter för att tillaga sina bidrag, av råvaror som ni fick se en kvart innan. Hur gjorde du för att skapa din vinnande rätt?
– Som kock har man förstås erfarenhet av smaker och hur de kan kombineras ihop. Vi fick välja bland fyra proteiner. Jag tog långa och ostron, till det bland annat en potatis- och blomkålsstomp och friterad grönkål. Det gäller att tänka på smaker, konsistens och utseende. Har du en tanke om vad du ska göra är det bara att köra på, inte tveka.
Vad har du för framtidsplaner?
– Att hålla mig kvar i yrket och branschen. Gärna ta lite mer ansvar, som jag har fått göra nu sedan jag blev souschef.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.
