I nordligaste Värmland har HRF:aren Ronny Jansson sin arbetsplats. När turister och restauranggäster stannar hemma har arbetsuppgifterna förändrats.
Det är glesbygd och byn har inte mer än 200 invånare. Men Tempo Nordvärmland brukar ha gott om besökare. Riksväg 62 passerar genom Ambjörby. Många stannar här för att äta eller handla. Nu är det tyst, inte det vanliga suset av bilar på väg till och från Branäs och Norge.
– Det är nästan så att man hör varje bil, säger Ronny Jansson.
Restaurangen har begränsade öppettider och matgästerna är få, jämfört med före coronakrisen. Några av Ronnys kollegor har blivit korttidspermitterade. Han själv arbetar nu mest i butiken. Där har de fått plexiglas framför kassan och Ronny har tagit orange tejp för att göra avståndsmarkeringar på golvet. Men verksamheten rullar på.
Det bästa med jobbet är att träffa trevliga kunder.
– Vi är en kommunal servicepunkt och har avtal om att köra ut varor till dem som är 70 plus. Och vi kör ut till andra nu. Det är färre kunder i butiken, men de som kommer vill prata mer. 70-plussarna kommer också, trots utkörningen och trots att de inte ska egentligen. Det är nog för sällskaps skull. Det bästa med jobbet är att träffa trevliga kunder.
Så gick jag med i facket
Ni har ett litet fotbollsmuseum på övervåningen, hur kommer det sig?
– För tio år sedan var butiken på väg att läggas ner. Men då gick fotbollsföreningen in, lyckades få lån och tog över. Sedan utökade de med restaurangen. På övervåningen driver de en second hand-butik och så finns museet som handlar om Bror Mellberg som kom från Ambjörby.
Vad gjorde du innan du började på Tempo?
– Jag jobbade 24 år på Hotell Värmlandsporten i Stöllet. När ett lokalt företag lade ner tappade vi mycket kunder. Den sista tiden var vi asylboende. När det sedan stängdes lades hela verksamheten ner. Jag var sjukskriven den sista tiden, hade gått in i väggen. Jag gick från sjukskrivning till arbetslöshet. Men så frågade jag dem i restaurangen här om de kunde tänka sig att jobba med mig. Det kunde de. Chefen sade också ja. Jag gick till arbetsförmedlingen och berättade att jag hade ett ställe att arbetsträna på. Efter två månader fick jag en vanlig tillsvidareanställning.
Ronny Jansson
Hur var det att jobba på asylboendet?
– Jag blev väldigt engagerad och hjälpte folk med allt möjligt. De kunde inte boka biljetter för de hade fått kontokort som inte gick att använda på nätet. Jag gick dit när jag var ledig och huvudet jobbade dygnet runt. Lite var det därför jag blev sjuk. De här människorna hade ju riktiga problem. Jag är fortfarande kompis med flera av dem, en av dem jobbar till och med här på Tempo. Han är en av dem som permitterats.
Du har varit fackligt aktiv. Vad gjorde du?
– Jag var skyddsombud, regionalt skyddsombud, kongressombud i ett par omgångar och sekreterare i avdelningsstyrelsen. Jag gillar att hålla på med papper! Jag gjorde ritningsgranskning för olika arbetsplatser. Man ska se till att det byggs rätt, att det finns tillräckligt med avställningsytor i köket till exempel. Det hände att de hade glömt sådant som golvbrunnar och nödutgångar! Nu tar jag det lugnt med det fackliga. Depressionen har inte gett sig helt och jag vet att jag har lätt att ta på mig för mycket om jag väl börjar.
