Raimo är tillbaka efter stroken

Servitören Raimo Pelli var 57 år när han fick hjärnblödning. Det spelar ingen roll vad Försäkringskassan säger – han är säker på att det berodde på jobbet.

Det är juni för fyra år sedan. Han har precis avnjutit en tre veckor lång Spanienresa, inklusive en kryssning. Men semestern har ändå inte blivit riktigt den återhämtning som Raimo Pelli hade hoppats på.

Inte nog med det – när han kommer tillbaka till jobbet som servitör på finrestaurangen har alla kollegor sagt upp sig. Kvar är Raimo som får axla ansvaret att lära upp hyrpersonalen för att verksamheten ska gå runt.

Det är crescendot på en situation som har pågått i flera år, berättar Raimo.
– Jag jobbade mycket övertid under flera år. Det gjorde vi alla. Runt 50 timmar i månaden. Det kan man göra tillfälligt och så länge man känner att det finns en tillit. Men det var mycket ansvar och inga befogenheter.

Det var också arbetssituationen som gjorde att så många slutade, säger Raimo.
Det bekräftar två tidigare ­kollegor som intervjuats av de läkare som utrett Raimo.
Vi återkommer till det.

Två veckor klarar kroppen, sedan tar det stopp. Först försvinner enstaka ord. Raimo får leta ersättningsord, synonymer. Sedan försvinner hela meningar. Han tänker att det kanske är stress.

Jag är väldigt så att man ska slut­­föra jobbet först. Man ska inte sätta andra ­i skiten.

En söndag ringer Raimo till sin man och säger att de måste åka till akuten. Det är något som inte stämmer. Men Raimo vill vänta till i morgon, när han har en ledig dag.
– Jag är väldigt så att man ska slut­­föra jobbet först. Man ska inte sätta andra ­i skiten. Det är väl en yrkesskada.

Vi träffas i Raimos och Mikaels tre­rummare i Linné i Göteborg. Det är svårt att föreställa sig att den under en tid hyste åtta personer, med alla deras respektive barn.

Men nu är det en lugn bas för Raimo och hans make, och det är också anledningen till att det är här vi ses.
Här finns inga störande bakgrundsljud, inget slammer av porslin eller bilar man måste vara uppmärksam på.

De gjorde ju en röntgen och kunde se att det var en hjärnblödning.

Raimo blir lätt hjärntrött nämligen. Så har det varit sedan den där junidagen när han åkte till akuten och det visade sig att han fått en stroke.
– De gjorde ju en röntgen och kunde se att det var en hjärnblödning. Det som var lite ovanligt var att det var många små blödningar i ett stort område.
Så brukar det tydligen inte se ut, berättar Raimo.

Om det var chocken eller något annat – Raimo agerade helt rationellt när stroken var konstaterad. Han kontaktade Försäkringskassan, ­arbetsgivaren och facket. Sjukskrev sig och fyllde i alla blanketter. Han hade sitt skadade huvud på skaft.

Läkarna sjukskrev honom på heltid i ett år. Det var när han skulle återgå till jobbet på 50 procent det blev problem.
Eftersom han var sjukskriven på halvtid ansökte Raimo om livränta. Det kan man få om arbetsförmågan bedöms varaktigt nedsatt, och det beror på jobbet.

Jovisst är arbetsförmågan varaktigt nedsatt, resonerade Försäkringskassan. Men nej, det beror inte på en skada du fått på grund av arbetet.
– De är väldigt förstående till en viss gräns, men inte när det kommer till arbetsskada.Vad skulle jag annars ha fått den av? Så häftiga saker gör vi inte på vår fritid att jag får en stroke.

Raimo tog kontakt med Hotell- och restaurangfacket och förbundets jurist Eva-Lotta Ramberg såg till att han ­utreddes på Arbets- och miljömedi­cinska mottagningen på Sahlgrenska.

Mottagningens utredning skulle ligga till grund för en överklagan till förvaltnings­domstolen.
Det finns studier som visar att stress kan orsaka stroke.
Men de studierna är för få och utgör inte tillräcklig vetenskaplig grund, anser Försäkringskassan.

De läkare som utrett Raimo har förhört sig om de arbetsvillkor som rådde på jobbet innan han fick sin stroke.

Förutom Raimo har två tidigare kollegor intervjuats. De ger alla samma bild.
Det var stressigt, mycket övertid, hög arbetsbörda och höga förväntningar från både chefer och gäster. Pauser eller matuppehåll fanns i princip inte, och ledningen detaljstyrde deras arbete.

Här är Raimo noga med att påpeka att det handlade om enskilda chefer. Arbetsgivarens agerande sedan han blev sjuk har varit bra.

Läkarna skriver i sitt utlåtande att stroken var kryptogen. Det innebär att man har uteslutit orsaker som blodtryck, hjärtrubbningar eller kolesterol.
Den går alltså inte att förklara med någon av de vanligaste fysiska orsakerna.

I utredningen från rehabiliteringsmottagningen står att »bedömningen är att han i arbetet varit exponerad för sådana faktorer som är kända för att ha ett samband med insjuknande i stroke från systematiska litteraturöversikter och stora metaana­lyser, som låg kontroll, spänt arbete och stress i arbetet samt långa arbetsveckor.«

Inte heller förvaltningsdomstolen ansåg att sambandet var tillräckligt tydligt.
Det ska finnas övervägande skäl att anta att sjukdomen beror på arbetet för att den ska klassas som arbetsskada eller arbetssjukdom.
Kammarrätten valde att inte ta upp Raimos ärende för prövning.

Nu, snart fyra år efter stroken, arbetar Raimo fortsatt halvtid.
– I början, när jag arbetstränade två timmar om dagen fick jag helt lojt gå och göra det jag klarade. När jag ställde mig framför bongmaskinen förstod jag ingenting. Jag kunde inte lära mig menyn, men vinerna var inget problem.

Nu förklarar jag ibland att jag haft en stroke, så slipper de undra.

Raimo Pelli

– Efter tre månader fick jag ta egna gäster. Jag kommer ihåg tjejgänget som undrade om jag var full, eftersom jag sluddrade lite. Nu förklarar jag ibland att jag haft en stroke, så slipper de undra.

Att inte jobba är det inte tal om.
När läkaren föreslog att han ska ­acceptera halvtid svarade Raimo att han vill jobba 75 procent. Där är han inte än, men han tänker inte ge sig. Han tänker ju jobba till 69.

– Man får inte glömma – jag finner sån arbetsglädje i det här. Jag tycker att det är lika roligt som för 45 år sedan. Den enda glädjen jag har nu är när jag går till arbetet, annars är jag bara hemma.

Han lider som sagt fortfarande av hjärntrötthet. Även afasin, det vill säga att orden tappas bort, brottas Raimo med.

– Jag skulle kunna köra en omgång till med överklagan på egen hand, men jag orkar inte. Har de bestämt sig blir det ändå ingen skillnad. Jag vill jobba 75 procent, men nu känner jag att jag har gått bakåt i mitt tillfrisknande. Det har förstås att göra med allt tragglande med Försäkringskassan och förvaltningsrätten. Det hade varit roligt om jag kunde gjort skillnad för andra som kommer efter mig, men man får samla alla krafter man har för att orka.