Pär Hamrin är HRF:aren och skidläraren som blev trampolintränare på en av Sveriges första trampolinparker. Han menar att hoppet, förlåt steget, inte är så långt.
Utomlands har trenden med studsmatteparker vuxit i många år. Till Sverige kom de för bara några år sedan. På en av landets första trampolinparker, Bounce i Kungens kurva i Huddinge, jobbar HRF-medlemmen Pär Hamrin.
– Jag är programansvarig här på Bounce. Det betyder att jag är ansvarig för att planera sommarläger och alla våra kurser som vi har. Vi har kurser för alla olika åldrar. Som parkourkurs, trampolinkurs, minigympa för de minsta och »free jumping academy« där man bara leker och har kul. Jag planerar programmen och ser till att de går bra, fixar med personal och instruerar och så. Om någon blir sjuk hoppar jag in. Vissa dagar är jag också teamleader, då är man ansvarig för hela dagen och ser till att allt funkar som det ska. Ibland håller jag privatlektioner. Om du skulle vilja lära dig att göra en bakåtvolt så kan jag ta en timme för att lära dig det.
Hur hamnade du här?
– Jag började som tränare på golvet. Jag är utbildad skidlärare och hade jobbat i Åre och Hemsedal, och när jag flyttade hem till Stockholm såg jag en annons att Bounce skulle öppna. Det kändes perfekt för mig. Jag har alltid älskat att hoppa studsmatta. Som skidåkare övar man ofta hopp på studsmatta för att bli bättre, så jag har hoppat hela mitt liv.
Pär Hamrin
Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
– Det beror på vilken tjänst man har. Om jag är teamleader så är det jag som öppnar och ser till att alla floor hosts är på plats och har all information. Sedan hoppar jag in där det behövs.
Vad är roligast med jobbet?
– Alla som kommer hit! Jag kan säga att 99 procent av dem som kommer genom våra dörrar är supertaggade på att vara här. Många är här ofta, så de vet vad vi heter och vill att vi ska visa olika tricks. Att hoppa med gästerna är en stor del av jobbet, det är bara att köra.
– När jag började som tränare, eller floor host, hoppade jag hela dagarna. Jag gick omkring och var supersvettig hela tiden. De flesta av oss som jobbar här älskar att hoppa. Jag gör det fortfarande. Framför allt när man har en lång arbetsdag, då är det skönt att få röra på sig.
Man måste vara snäll och välkomnande.
Hur ska man vara för att jobba på trampolinparken?
– Man måste vara snäll och välkomnande. Det är en stor del av jobbet, att interagera med gästerna och få dem att känna sig välkomna. Man måste vara självgående, kunna ta egna beslut och göra det som behövs. Om någon skadar sig eller så.
Är det mycket skador?
– Inte särskilt mycket. Det händer ju att folk stukar en fot, men vi har nästan aldrig allvarliga skador som att någon bryter något. Vi som jobbar är tränade i första hjälpen och att linda fötter och så, men det viktigaste är att vi intervenar. Vi håller stenkoll på gästerna. Om någon hoppar lite farligt går vi direkt dit och föreslår att de ska öva lite mer här borta. Vi försöker vara ett steg före olyckorna.
Finns det några utmaningar med jobbet?
– Det är ju en helg- och kvällsbusiness, och det kan vara lite utmanande. Men det är bara så det är. En annan utmaning är att planera för hur mycket gäster vi kan tänkas ha. Som i somras när det var 30 grader ute klockan 10, tror du att det var mycket folk här då? Inte direkt. Klockan 11 började det ösregna och vi hade 100 pers i kö. Så kan det vara.
Blir det stressigt ibland?
– Ja, absolut. På en lördag kan vi ha 20 barnkalas och en massa vanliga hoppare samtidigt.
Om facket
Har du haft nytta av din skidlärarutbildning här?
– Ja. Jag gick ett tvåårigt program som heter turism- och skidlärare. Det handlade mycket om service och värdskap, och om hur man får ihop en grupp så att alla känner sig sedda. Det är bra att kunna här.
