På väg mot tv-världen

Hela livet har servitören Marcelo Aravena drömt om att stå bakom tv-kameran. Efter en rejäl sväng i restaurangbranschen är han nu snart där. Men facket vill han helst inte lämna bakom sig.

När Marcelo Aravena var liten hade han framtiden klar för sig: han skulle jobba inom tv. Och ett tag var han faktiskt på god väg. På gymnasiet läste han media, foto och film – och började jobba extra på restaurang. Där blev han kvar. Efter 15 år som servitör har han nu plockat upp tv-drömmen igen och pluggar till livesändningsspecialist.

– Förra året kände jag plötsligt att jag måste ta tag i det. Antingen stannar jag kvar i restaurangbranschen i tio år till, tills jag inte orkar mer och måste byta bana. Eller så gör jag det nu. Så jag pluggade upp betygen och sökte en utbildning till livesändningsspecialist. Jag kände att jag inte hade något att förlora.
Vad kan du jobba med när du är klar med utbildningen?
– Tv-produktion i olika former. Jag kan bli bildproducent, fotokameraman, bildingenjör, studioman. Jag kan jobba med det mesta i produktionen. Det är kul att vara med och skapa någonting, att vara med där det händer.

Har du lämnat hotell- och restaurang­branschen?
– Nej, jag är tjänstledig från mitt jobb som servitör på Haymarket by Scandic, men jag jobbar fortfarande helger. Och jag har kvar mina fackliga uppdrag som platsombud och i avdelningsstyrelsen. Det fackliga arbetet är väldigt viktigt för mig. Jag älskar att hjälpa folk.

Språk är j­ätteviktigt. Det har jag själv märkt.

Vilka fackliga frågor är viktigast för dig?
– Rättigheter, att folk ska veta vad de har rätt till, vad som står i kollektiv­avtalet. Jag har tålamod, men jag blir arg när folk blir lurade. Då kokar jag. Man ska göra rätt för sig både som anställd och arbetsgivare. Man ska vara ärlig. Om jag gör fel så säger jag det. Då förväntar jag mig att min arbetsgivare gör det också. Alla kan göra misstag, men man måste erkänna det. Tyvärr är det många, framför allt inom housekeeping,
som inte kan språket. Då riskerar de att bli överkörda. Arbetsgivare tar ofta chansen, om de får den. Språk är j­ätteviktigt. Det har jag själv märkt.

På vilket sätt?
– Min familj flyttade till Sverige från Chile när jag var tolv. Det var kul och spännande, men också jobbigt. Att lära sig ett nytt språk, gå om klasser eftersom jag inte kunde språket. Jag pratade svenska med brytning och blev mobbad. Det var en jobbig tid. På gymnasiet började jag jobba extra som diskare. Ägarna visste inte att jag kunde prata svenska förrän det hade gått två månader. Då försökte en av dem prata spanska med mig, men jag svarade på svenska. Han bara: »Men oj, pratar du svenska, vad gör du i disken?« Efter det fick jag börja jobba som nisse i stället. Sedan lärde jag mig baren och servisen och fick jobba där också. Jag har lärt mig massvis i hotell- och restaurangbranschen, det är en fantastisk skola.

Jag kommer att ha svårt att sluta jobba fackligt.

Vad har du lärt dig?
– Att hantera stress, att vara service­minded, att ta hand om människor. Branschen är speciell och jag tycker att alla ungdomar borde testa. Det kommer att hjälpa dem längre fram i livet. Men det är inte säkert att alla måste stanna.

Hur länge blir du själv kvar?
– Åtminstone tills jag är klar med min utbildning och har fått ett jobb inom sändning. Men facket kommer att bli svårare att släppa. Jag kommer att ha svårt att sluta jobba fackligt.