På patrull i pisten

Laviner, benbrott och liftkrångel. Inga problem är för stora och nästan inga är för små för pistören Patrik Svärd. »Men man kan ju faktiskt åka ner själv med en stukad tumme«, påpekar han.

Ingen arbetsdag är den andra lik för ­Patrik Svärd. Som pistör i Åre måste han vara beredd på allt: benbrott, lavinfara eller en trasig lift.
– Det uppstår nya situationer hela tiden. Det går inte att bli fullärd.
Dagen har ganska nyss börjat, men Patrik har redan åkt igenom sin del av Åres liftsystem och letat efter faror som kan ha uppstått under natten. Att varna för sådana är en del av pistörens jobb, att spana efter lavinrisker är en annan. Att köra pistmaskin är det dock inte.
– Många tror det, så vi har börjat kalla oss för skidpatrullörer i stället.

Patrik sitter i kontrollrummet som tillhör kabinbanan, den största liften i Åres system. Det är ganska glest bland skidåkarna. Folk har tröttnat på kylan, konstaterar Patrik. Själv är han van efter snart tjugo år i Åre. Det var snowboarden som fick honom att lämna Bälinge, norr om Uppsala, för en säsong här och en tjej som fick honom att stanna.
I dag är tjejen en annan och Patrik åker inte lika mycket bräda som förr. Och helst inte här i Åre.
– Jag kan inte låta bli att se folk som slår sig överallt. Det är jobbigt.
Pistörerna gör mellan fyra och fem utryckningar per dag, utslaget över systemet och säsongen. Det kan handla om allt från lavinlarm till någon som bara inte vågar ta sig ner.
– En del kallar på oss för småsaker. Men  man kan ju faktiskt åka ner själv med en stukad tumme.
När det kommer ett larm tar sig pistörerna snabbt till platsen för att se vad som hänt. Om någon är skadad så är det första hjälpen som gäller. Pistörerna har utbildning i enklare vård, som hjärt- och lungräddning, men de kan också vrida rätt ett brutet ben och använda en defibrillator.
– Men vårt främsta jobb är att se till att de kommer ner och får mer omfattande vård, säger Patrik.

Det är nybörjaråkarna som råkar mest illa ut. För det mesta är det knä- och handleder som ryker. Skadorna har dock minskar i takt med att utrustningen blivit bättre och fler börjat använda skydd. Hjälm är till exempel mer regel än undantag i dag. Patrik är dock själv en av dem som fortfarande åker hjälmlöst, erkänner han lite motvilligt
– Jag åker så försiktigt i dag, jag åker nästan inte alls. Men när jag kör skoter så har jag hjälm, säger han med ett snett leende och sätter på sig hjälmen.
Det är dags att ge sig upp på berget. En av de högsta liftarna ska snart öppna, men det hårda vädret har gjort att stolar och vajrar är övertäckta av is. Det är Patriks jobb att ta hand om det. På vägen upp spejar han oavbrutet efter ovana skidåkare. När han ser någon som verkar vinglig bromsar han in skotern.
– Jag håller alltid koll efter nybörjare. Man vet aldrig vad de kan hitta på.
Patrik stannar och pekar ut ett offpistområde där det skedde en otäck olycka för några år sedan. För sådana händer också, även om de är någorlunda sällsynta, säger Patrik. Oftast är det våghalsiga åkare som gör ogenomtänkta saker.
– Kids som tittat på filmer där skidlegenderna droppar från klippor och vill pröva själva. Eller pappor som släpar med sig sina barn i lavinområden. Det är oförlåtligt.

Väl uppe vill liften inte riktigt starta och Patrik får ge sig ut i blåsten för att undersöka problemet. Det visar sig vara en del som rostat ihop och behöver bytas. Patrik suckar och skriver en påminnelselapp till sig själv.
– Jag är lite disträ just nu. Min dotter Maja, nio månader, har upptäckt andra värden i livet än att sova på nätterna, förklarar han.
Vi åker neråt igen, men dagen är långt ifrån slut för Patrik. Han ska fixa nya delar till liften, och innan systemet stängs för dagen måste backarna gås igenom. Eller »städas« som Patrik säger. Men han klagar inte.
–  Det är det bästa med mitt jobb, att det är så varierande. Man vet aldrig vad som ska ske.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.