Olle diggar degen

Kocken Olle Borgman trotsade sina egna fördomar och jobbarkompisarnas pikar. Nu har han arbetat lite mer än ett år som pizzabagare och restaurangchef.

Om någon hade sagt till mig för två år sedan att jag skulle baka pizzor så hade jag sagt »inte en chans«. Det säger Olle Borgman, restaurangchef och pizzabagare på Stantons pizzeria i Varberg. Vi ses på restaurangen, trots att Olle egentligen är ledig i dag. Dottern Lilly, som far runt med sin röda doktorsväska, fyller fyra år i sommar. Olle försöker vara ledig någon dag i veckan för att vara med henne.
– Jag jobbar ganska mycket, så det är skönt att ta lite tid med Lilly.

Olle har gjort en resa som inte alla skulle våga. För drygt ett år hade han en lovande karriär som kock på Varbergs kurort och kusthotell, ett ställe med mycket god renommé. En dag blev han uppringd av Stantons ägare som »gav honom ett erbjudande han inte kunde motstå«.
– Det är klart att jag var skraj. Att bli pizzabagare är ju som att byta yrke helt. Men tjänsten som restaurangchef lockade, och Olle ville inte vara feg. Så han hoppade på. De gamla kollegorna skämtade och pikade. Men nu har de flesta vant sig.
– Men det händer att kockkompisar frågar när jag tänker bli riktig kock igen, säger Olle och ler. Han klandrar dem inte. Han har själv haft en massa fördomar om pizzabagare.
– Ja, för tusan! Det var därför det var så läskigt att börja jobba här. Men att baka pizza visade sig vara lättare sagt än gjort. De första blev inte ens ovala.
– Nej, jag fick lära mig från grunden. Men nu sitter det också.

I dag är pizzorna desto bättre. De är faktiskt så bra att Olle fick vara med i de nordiska mästerskapen i pizzabakning förra året.
– Först tänkte jag anmäla min chef, men eftersom jag är en riktig tävlingsmänniska så valde jag mig själv i stället. Olles bidrag var en pizza med kokta rödbetor, chevre, honung och valnötter. Tyvärr räckte bidraget inte hela vägen till prispallen. Han berättar att han blev grymt besviken.
– Jag gjorde mitt bästa, men det var tungt att förlora. Det är en sådan prestige där på tävlingen. Alla är ju där för att vinna. Det händer att kunder försöker beställa tävlingspizzan, men Olle vill helst inte baka den.
– Nej, det är en liten påminnelse om neder laget. Jag gör hellre något annat, säger han och tillägger leende att han tror att tävlingsjuryn var lite korrumperad.

Några pizzasugna droppar in och Olle hälsar. Samtidigt dyker Lilly upp med en pizzabit i handen. Hon annonserar att hon håller på att äta frukost, trots att klockan närmar sig tidig kväll.
– Så bra, säger Olle och Lilly tar en tur till köket igen. Han återgår till att säga att han tycker att det är bra med tävlingar som uppmärksammar pizzabranschen. Det har stått stilla för länge på pizzeriorna, tycker han.
– Vi försöker vara lite nytänkande här. Jag vill gärna förnya recepten, men man kan inte förändra för mycket. En av Olles nya kreationer heter Diamant feber, en pizza med kantareller, lammrostbiff, olivtapenad och pepparrot. Den är populär, men det är fortfarande de gamla klassikerna som går bäst – kebabpizza och capricciosa.

Själv har Olle inga favoriter utan äter från »hela kostcirkeln«.
– Jag har verkligen fastnat i pizzaträsket. Jag äter oförskämt mycket pizza. Matvanorna har inte satt några synliga spår hittills, men så ger Olle heller inte särskilt mycket för larmen om fetma som kommer titt som tätt.
– Det handlar bara om att äta varierat och röra på sig. Det vet nog de fl esta egentligen. Likadant är det med trenden att göra nyttigare pizzor, med grova degar till exempel.
– Visst kan det vara bra, men många pålägg passar bäst med ljusa degar. Det bara är så. Och att dagens fixering vid utseende och hälsa skulle göra pizzabagarna arbetslösa i framtiden, avfärdar han snabbt.
– Nej, nej, nej! Det är en sjuk efterfrågan på pizza. Det kommer alltid att finnas pizza.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.