Nykär i yrket

En genomgångsbransch? Visst, för vissa. Men många stannar kvar hela livet. Jens, Caroline och Åsa är nyförälskade i krogbranschen efter att ha jobbat i andra yrken.

Det sista halvåret på industrijobbet var Jens Assarsson uttråkad. Han längtade bort – och hittade hem. Till en plats bakom bardisken. I fem år övervakade Jens Assarsson Arlas förpackning av mjölk till skolor och båtar. Jobb sju nätter, sedan ledigt sju dagar.
– Jag är en nattmänniska, så det har passat bra. Och jag har haft fantastiska arbetskamrater och mycket fritid, har i princip kunnat åka utomlands varannan vecka. Men jag blev uttråkad av att inte göra något.

En kompis hjälpte honom och Jens offrade sin semester för att få in en fot i krogbranschen. Han började som nisse, men ganska snabbt fi ck han göra det mesta. Först var han rädd för att säga upp sig från Arla. Men när det var gjort hoppade han av glädje.
– Det känns som om jag får leka igen. Känner mig nästan som barn på nytt. När man som jag har överskottsenergi är det här verkligen rätt bransch! På Soapbar vid Dramaten i Stockholm är Jens inte ensam om att ha bytt bransch. Flera kollegor är före detta Ericsson-anställda som tröttnat på kontorslivet. Medel åldern är runt 30, så trenden med bara 20-åringar verkar vara på upphällningen.
– I det här jobbet krävs stor social kompetens kombinerad med yrkesskicklighet. Det är viktigt att kunna läsa av någon som håller på att bli alldeles för berusad till exempel. Fler och fl er krögare handplockar sin personal för att få den bästa, säger Jens.

Just nu känns det som om han skulle kunna jobba på krog i all evighet. Han skojar och säger att han nog kommer att bli en riktig barhagga. Men om han skulle byta bransch igen, så blir det nog något inom trädgård. Allt sedan han varit liten har han älskat att jobba i föräldrarnas trädgård och gör så än. Och nyligen var han hos svärmor i Värmland och högg ner träd och rensade i dammen. Även om han jobbar hårt, mer än heltid, på krogen fi nns det fortfarande energi över i Jens.

Åsa lämnade småbarnen för småkakorna

Det är efter stängningsdags och Åsa Engström står och diskar plåtar i köket på Delselius konditori i Gustavsberg. Det ska ju vara fi nt när bagarna kommer vid fyrasnåret på morgonen.
– Jag tycker att det är trevligt att städa här på kvällen. Det är en avkopplande kontrast till alla kundkontakter då man måste vara så alert, säger hon.

Åsa har precis lämnat en lång karriär som kommunal barnskötare. Roliga år som hon aldrig skulle vilja vara utan. Men så kom en vändpunkt, kanske 40-årskris: Ska hon jobba på dagis resten av livet? Var det inte dags att prova något annat? Hon började titta på platsannonser och såg att Delselius sökte kafébiträde. Varför inte? Åsa sökte – och fi ck jobbet! – Jag var inte ett dugg nervös, är mycket trygg i mig själv. Dessutom saknades prestige – jag hade ju jobbat som barnskötare, så de andra hade inga förväntningar på mig. Efter en kvarts introduktion stod Åsa i kassan! Och hon har redan vunnit årets säljtävling genom att sälja fl est vitlöksbaguetter. Priset var en citruspress och ett presentkort på 500 kronor på en skönhetssalong.
– Sådana inslag hade jag ju aldrig varit med om i kommunen. Den största skillnaden mellan att vara barnskötare och att jobba här är att här får man allt direkt: beröm direkt – men också skäll direkt. Inom kommunen var det gråare, man kunde egentligen missköta sig länge utan att någon märkte det – eller för den delen vara duktig länge utan att någon tog notis.

Åsa Engström gillar de snabba beslutsvägarna och att bagericheferna lyssnar. Hon har föreslagit ett nytt mjölkfritt recept på chokladbollar som bagarna nu provar och utvärderar. Hennes erfarenhet värdesätts både av arbetsgivaren och av kunderna. De andra kafébiträdena är i snitt hälften så gamla.
– Jag vågar slänga käft med kunderna och brodera ut om vad bakverken innehåller och hur goda bröden är. Och här tjänar jag faktiskt bättre än på förskolan. Dessutom slipper jag tre mils bilåkande om dagen. Nu går jag de två kilometrarna till och från hemmet i rask takt. Dessutom hinner jag aldrig sitta på jobbet, bara när jag har rast! För det kan nog vara bra med vardagsmotion när man utsätts för så mycket frestelser på jobbet. Åsa påpekar att de inte bara säljer godsaker utan även nyttiga matbröd. Och luncherna är nästan bäst, tycker hon, »väl värda sitt kostavdrag på 25 kronor!« Finns det något hon saknar då? – Ja, de gamla arbetskamraterna. Vi var ett sådant sammansvetsat gäng. Här har vi aldrig tid att snacka med varandra, möjligtvis bakom disk i kallskänken, och vi har aldrig några möten. Å andra sidan bjuder arbetsgivaren på nöjesgrejer som vi gör tillsammans. Nu senast åkte vi på räkkryssning.

En arbetsdag som servitris går otroligt fort

En gång i tiden var Caroline Plüss en av de snabbaste på 400 meter häck i Europa. Fortfarande fi nns styrka och snabbhet kvar – något som kommer väl till pass när hon ska servera på ett mastodontbröllop. Det är lördag och klockan är 11:00 på förmiddagen. Det ska bli stort bröllop på Skeppsholmen i Stockholm. Tält ska upp, bord ska dukas och champagnekorkarna ska fl yga. Det är hårt arbete åtskilliga timmar framåt, ibland till och med långt över tolvslaget.
– Ofta jobbar vi i tolv timmar, men det är trots allt inte så jobbigt som det låter. Jag tycker att det är kul och stämningen är bra, säger Caroline Plüss, som är ganska ny på cateringfi rman Annorlunda.

Hon hamnade där av en tillfällighet, sökte egentligen ett halvtidsjobb i Annorlundas butik och kafé men blev tillfrågad om hon var intresserad av att servera.
– Jag gillar att det påminner om känslan när man var liten och lekte affär. Jag tycker att det är jätteroligt att servera vin, »leka servitris«. Det är nästan som ett skådespel. Alla är glada och pratsamma, och nästan alla är tacksamma. Caroline har aldrig varit rädd för att prova nya saker. Som tonåring fi ck hon huvudrollen i tv-serien »Sommarfl ickan« efter Max Lundgrens ungdomsbok. Sedan satsade hon på friidrott under många år och har varit projektledare på Pripps. För några år sedan gick hon ut textillinjen på Konstfack, så numera växlar hon mellan formgivning och serveringsjobb. Ena dagen jobbar Caroline Plüss med en fontän i Vällingby, andra dagen serverar hon på ett stort 50-årskalas. Men att gå vidare och till exempel utbilda sig till sommelier, det är inte aktuellt för Caroline.
– Nej, det känner jag mig för gammal för. Det räckte med att lära mig allt om öl. Däremot skulle jag kunna tänka mig att lära mig de allra vanligaste drinkarna.

När man ska bygga buffé är det alltid de mest erfarna som blir tillfrågade. Caroline är medveten om att hon är färsk i branschen och håller låg profi l. Ibland tycker hon till, för hon har många åsikter om hur buffébordet kan se ut. Design är ju hennes starka sida! På Formex-mässsan i Stockholm fi nns till exempel hennes stilrena glasunderlägg som inte halkar runt på bordet.
– En arbetsdag som servitris går otroligt fort. Förmodligen för att det är kul. Det är varierande, och det är alltid spännande när huvudgrejen kommer, det vill säga när maten ska fram. Vilket crescendo!

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.