Michelle fick nytändning

Michelle bytte restaurangjobbet mot tre års studier på Grythyttan. Nu är hon utbildad sommelier och kan få gästerna att börja njuta redan vid bordsbokningen.

Michelle Monks kunde nog inte föreställa sig att det skulle bli en sådan kärlekshistoria. Då, för 15 år sedan, handlade det snarare om skoltrötthet och en pappa som hade jobbat som kock. Hon sökte in på hotell- och restaurang­programmet mest på grund av den praktiska inriktningen. Och på den vägen är det.
Sedan ett år tillbaka är restaurangen ­Ågatan 3 sommelieren Michelles arbets­plats. Restaurangen ligger i centrala ­Örebro, vid den ståtliga Elgérigården där författaren Hjalmar Bergmans morföräldrar bodde.
– Vi kör klassisk bordsservering men menyn till lunchen är mindre. Det är mest affärsluncher och då ska det gå snabbare, tanken är att man ska vara tillbaka på jobbet på en timme, berättar Michelle.
Det är eftermiddag, snön yr utanför och de sista gästerna får sitt kaffe vid borden.

Redan under gymnasietiden började Michelle extrajobba på restaurangen på Örebro universitet. Där blev hon kvar länge.
– I början var det kalaskul men för några år sedan kände jag att jag stod still, jag utvecklades inte längre.
Valet stod mellan att lämna branschen och att hitta på något nytt.
– Fast att lämna restaurangvärlden helt var inte vad jag ville, jag visste ju att jag ­älskar den här branschen.
Michelle sökte in på Grythyttans restaurang­högskola och sedan våren 2012 är hon färdigutbildad sommelier.
– Det blev tre år på Grythyttan. Jag lärde mig hur man kombinerar maten med drycken. Utbildningen är inriktad på den traditionella serveringsskolan. Jag lärde mig allt om viner, att flambera och att servera från ostvagn, berättar Michelle.

Michelle återkommer flera gånger till att hon älskar sitt yrke. Utmaningen i att servera finns framför allt i att förstå människor, menar hon. Att kunna läsa av en gäst och hitta just det som de är ute efter under sitt restaurangbesök. Hantverket innebär att vara lyhörd, lyssna och läsa av.
– Allting börjar redan vid bordsbeställningen, att redan där fånga en ny gäst och få den att må bra. Att få gästen att se fram emot sitt restaurangbesök. Och sedan vid dörren, på en gång fånga dem och hålla den nivån konstant, säger Michelle.
Hennes eget sätt är att vara en synlig servitris, en som tar plats vid bordet. Men det finns gäster som uppskattar det mindre.
– Då får jag ta plats, men väldigt snabbt. Om min fråga »hej, hur har ni det?« möts av att de fortsätter sitt samtal förstår jag att de vill vara i fred. Men jag tycker fortfarande att de ska veta vad de har på sin tallrik. Så jag presenterar maten och vinet.
Roligast är förstås att servera på fester som födelsedagar och bröllop. Och så småbarnsföräldrar förstås, som har skaffat barnvakt och är ute på tu man hand för första gången på länge.

Men jobbet är inte bara en dans på rosor, påpekar ­Michelle. Hennes arbetsdagar börjar vid 15.00 och slutar när sista gästen har gått, efter midnatt. Ofta somnar hon först klockan tre på morgonen. Den omvända dygnsrytmen gör det inte lätt med umgänge, de flesta av Michelles vänner är från branschen eller har jobb med liknande arbetstider.
– Det ultimata hade varit att köra lunchpass ena veckan och kvällspass veckan därpå. Och så vara ledig varannan helg. Som det är nu har jag aldrig ledigt på ­fredagar, säger Michelle.
Arbetstiderna är en fråga som gör att ­Michelle är med i HRF. Hon gick med i facket så fort hon började jobba och har en hel del åsikter som hon diskuterar med sin bästa vän som är skyddsombud.
– Vi har så mycket som vi ligger efter med och som vi behöver kämpa för; våra arbetstider, lönerna, vårt ob, vår arbetsmiljö, till och med våra arbetskläder. Det är ­befängt att vi till exempel måste betala våra arbetsskor med tanke på hur mycket vi står och arbetar på golv som är halt.
– Jag tycker att vårt fack är jätteviktigt. Det är synd att folk går ut och in i facket, vi behöver ett stabilare och starkare förbund, säger Michelle.

En dröm som Michelle har haft länge är att en dag starta eget. Men först vill hon jobba utomlands. Tankarna går till hennes pappas födelseland England.
– Mitt yrke är internationellt och jag skulle vilja testa yrkeslivet i ett annat land. Jag har haft många olika tankar och idéer. Men jag vill absolut stanna kvar i den här branschen. Man får så mycket tillbaka i mitt jobb; tacksamhet, glädje, kärlek, bekräftelsen att jag gör ett bra jobb. Det är fantastiskt givande. Och så tycker jag om att glädja andra.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.