Hon har serverat grevar och baroner, dansat med Palme och hon har bidragit till att krogen blev rökfri. Hotell- och restaurangbranschen har gett Maj-Lis Svensson minnen för livet, på gott och ont.
I Vara är Maj-Lis Svensson, 91 år, fortfarande känd som »Maj-Lis på hotellet«. Trots att det är över 70 år sedan hon första gången traskade in genom den pampiga entrén till Stora Hotellet, så minns hon det som i går.
– Det var den 1 maj 1950. Det var väldigt fin klass på det på den tiden. Vi hade en matsal med ett tak som var italiensk stuckatur och Drottningholmkristallkronor, tre stycken, och äkta mattor. Hela entrén var väldigt vacker. Det var nästan som att man gick upp på Grand Hotel i Stockholm.
Vad jobbade du som då?
– Jag började som husfrubiträde. Jag började i källaren med att skala potatis och rensa fisk. Det var inte riktigt det jag hade tänkt mig, men så tänkte jag att »jag ska göra mitt bästa«. Senare fick jag hoppa in i kallskänken, i köket, i disken, i städet, i spritkassan och i receptionen.
– Efter två år hade jag varit överallt. Då frågade källarmästaren om jag inte ville börja i matsalen och nissa. »Det kan väl inte jag«, sade jag, men det fick jag göra ändå. Där fanns två gamla rävar, servitörer, som tog mig under sina vingar. Så småningom blev jag ordinarie.
– När jag slutade fattades det tio månader till 25 år. Sedan arbetade jag i uraffär och frilansade som servitris när det var fina fester och banketter, tills mitt knä pajade.
Jag ville inte släppa facket, jag är fortfarande medlem.
När gick du med i facket?
– Samma dag som jag började på hotellet. Min kollega Tore Lind var ordförande i dåvarande sektion 77. Han sade »Maj-Lis, nu får du gå med i facket«. Så det gjorde jag. Sedan när Tore slutade, då var jag en given ordförande för sektionen. Jag kom också med i Göteborgsavdelningen. Där satt jag i studiekommittén och var ordinarie.
– Sektionsordförande var jag i 20 år, tills de kopplade ihop Varasektionen med Lidköping. Då kändes det lämpligt att sluta. Men jag ville inte släppa facket, jag är fortfarande medlem. Jag har fått guldnål och allt.
Vad är du mest stolt över från ditt fackliga arbete?
– Jag var med och drev igenom rökfritt på krogen. Jag har aldrig rökt en cigarett, men halva min ena lunga är kolsvart. Det är på grund av passiv rökning. Så min avdelningsordförande sade »Nu har vi en motion som är som gjord för Maj-Lis. Den får du ta på kongressen.« »Aldrig i livet«, sade jag först, men han sade att det skulle jag visst.
Jag var ju ett levande bevis på att det är farligt med passiv rökning.
– Så jag skrev och skrev och gick till vårdcentralen och läste läkartidningar. I ett helt år höll jag på att förbereda mig. På kongressen var jag jättenervös, men det släppte när jag kom upp i talarstolen. Jag var ju ett levande bevis på att det är farligt med passiv rökning. När jag kom tillbaka till min plats fick jag hålla som en presskonferens. Det blev ett himla ståhej.
– Det brukar jag berätta för personalen när vi är ute, att jag var inblandad i rökfritt på krogen. Jag gillar att prata med folk i branschen. Efter några dagar på hotell brukar jag stå bakom disken i stället för framför, brukar Sven Olov säga. Eller Lussegubben som jag kallar honom.
Lussegubben, varför det?
– För att vi träffades den 12 december när jag gick hovmästare på Stora Hotellet. De var ett gäng snygga ungdomar som kom varje helg. De åt middag och drack vin, och genever till kaffet. De var våra bästa gäster.
– Den här kvällen var det julbord och vi hade greve Hamilton och Klingspor som gäster. Och de skulle absolut sitta på bord tre som ungdomarna brukade sitta på.
Så när Sven Olov och det här gänget ringde sade källarmästaren till dem att det var fullt. Men då sade vi att det där är våra bästa gäster, de ska ha ett bord. Efteråt bjöd han med mig på efterfest.
– De såg upp lite till mig, ungdomarna. Jag var 15 år äldre, hade svart persianpäls och vit minkkeps. S
edan dess har vi träffats. Därför kallar jag honom för Lussegubben. Men en gång har jag faktiskt dansat med Palme. Ska jag berätta?
Gunnar Sträng lånade min storebrors cykel för att cykla runt till herrgårdarna i området.
Gärna!
– Det var på kongressen. Vi i avdelning Väst satt vid ett runt bord och där satt också Palme. Lisbeth var inte med den gången.
”Vem är du då?” frågade han när vi dansade. ”Det är inte så mycket att berätta om, men jag har en rolig historia om Gunnar Sträng” sade jag.
Och så berättade jag att jag är uppvuxen i en liten by som heter Södra Lundby.
Min far arbetade som kusk, jag är en riktig arbetarunge.
– I alla fall, Gunnar Sträng skulle skriva in arbetare i trakten i Lantarbetarförbundet.
Han lånade min storebrors cykel för att cykla runt till herrgårdarna i området. Min bror grät hela dagen för han trodde inte att han skulle få tillbaka cykeln.
– Det berättade jag för Palme. Då släppte han mig och sade: ”Maj-Lis, vilken historia, den ska jag berätta nästa gång jag träffar Gunnar.”
Vad är det som är så roligt med hotell- och restaurangbranschen, tycker du?
– Det är väldigt socialt och man får träffa mycket olika sorters människor. Jag har haft mycket roligt. Men det
var också tufft ibland.
– Som hovmästare kastade jag ut de som inte skötte sig. Polisen hade lärt mig greppet. En kastade jag så att han ramlade i rännstenen, men då sade polisen att »du håller ordning där inne, så håller vi ordning här ute«. Då lade jag band på mig.
– Men det är en bransch, även om jag har blivit lite utsliten, som jag är glad att jag började i. Det var läkaren som sade att »nu sätter jag stopp för ditt arbete«. Då grät jag. Jag hade blivit stående på Axevalla travbana med händerna fulla med tallrikar.
– Efter det serverade jag aldrig. Jag blev förtidspensionerad mot min vilja, kan man säga.
Det är nog tuffare i dag än det var då.
Vad har du för råd till unga i branschen i dag?
– Man ska göra ett bra jobb och vara lagom korrekt. Man ska alltid bjuda på sig själv och komma ihåg att gästen alltid har rätt. Men också föra respekt med sig, visa att gästen inte kan behandla en hur som helst.
– Det var någon som försökte lappa till mig på baken, men då vände jag mig om och lappade till honom. Sådant var det värsta jag visste. Då måste man visa att »det går jag inte med på«.
– Det är nog också annorlunda att jobba i branschen i dag, jämfört med 30–40 år tillbaka. Det är nog tuffare i dag än det var då. Vi lever i en annan värld nu.
