Linus är kock i gruvan

Linus Hollströms mat serveras både ovan jord och 775 meter ner. Han är kock på Magnetiten, personalrestaurang på Kirunas största arbetsplats: gruvan.

Det är svårt att prata om Kiruna utan att tala om gruvan. Här kretsar det mesta kring LKAB:s stora gruva för järnmalm.  En stor del av Kirunaborna arbetar som borrare, laddare, skrotare eller – som Linus Hollström – kock i gruvan. – De flesta i Kiruna försörjer sig på gruvan på något vis, direkt eller indirekt, säger han.
Linus har jobbat på Magnetiten, de gruv­anställdas lunchrestaurang, i snart fem år. Restaurang Magnetiten ligger på markplan, eller ovan jord, som det heter på gruvspråk. Men också de underjordiska arbetarna måste ha mat, så en del av maten skickas 775 meter ner till en matsal nere i gruvan. Så långt ner har Linus bara varit några få gånger.
– Det måste ha varit med skolan. Jag tror att alla barn får göra studiebesök där.

Linus gillar sitt jobb. Han har alltid tyckt om att laga mat, men trots det var det nära att han valde en helt annan yrkesbana.
– Jag valde mellan att bli kock eller bilmek. Om jag inte hade kommit in på ­hotell- och restaurang så hade jag gått fordon. Men betygen räckte.
I dag tror Linus att han är den ende från sin klass som jobbar kvar i branschen. De flesta har gått över till att köra lastbil eller jobba som väktare, säger han. Det tog dock ett tag även för Linus innan han hamnade i ett riktigt restaurangkök. Efter studenten har han stått i butik, tagit taxikörkort och jobbat på pizzeria. När jobbet på Magnetiten dök upp nappade han direkt.
– Många av mina släktingar jobbar i gruvan, inklusive farsan. Det är lite tradition här i stan.

Faktum är att Kiruna i sig skapades för att ge gruvarbetarna och deras familjer ett gott liv. I dag, hundra år senare, är arbetarmentaliteten fortfarande stark i staden. Många är med i facket. Linus gick med redan under gymnasietiden, och nu är han förtroendevald för HRF på sitt jobb. Han uppskattar att i stort sett alla på hans arbetsplats är medlemmar, precis som i gruvan.
– Jag tror att vi är lite extra fackliga här i Norrbotten. Vi är vana vid att det är tungt och att vi måste hjälpas åt.
Han ser hotell- och restauranganställda som minst lika mycket arbetare som gruvarbetarna.
– Vi har det typiska arbetarjobbet: slitigt, lågbetalt och lågvärderat. Det är därför det är så viktigt att facket finns och kan bevaka våra intressen.

Hans egen hjärtefråga är arbetsmiljön, främst den psykosociala. Alla ska ha rätt att må bra på sitt jobb – både fysiskt och psykiskt, säger han. Själv mår Linus finfint på sitt. Bäst är arbetskamraterna.
– De är världens bästa. Skriv det! Vi är väldigt blandade åldrar, från 20 till 64 år. Jag tror att det är den bästa mixen, vi lär oss saker av varandra varje dag.
Linus fyller själv snart 25. Många av hans jämnåriga har lämnat Kiruna för att plugga, hitta jobb eller bara få ett större utbud av aktiviteter. Han har själv funderat på att flytta söderut – till Stockholm eller kanske ända till Göteborg. Men det finns alltid saker som håller honom kvar. Han visar ett mobil­foto på en av dem.
– Min skoter. Jag älskar att vara ute i naturen, fiska och köra skoter. Det är nog mest naturen som håller mig kvar.

Så i stället för att flytta passar han på att åka neråt så fort tillfälle ges: fackliga kurser, möten och tävlingar. När Sodexho drev Magnetiten tävlade Linus i företagets interna kocktävling och han har även varit med i Årets företags­restaurang. Det är ett sätt att skapa lite nytändning och inspiration i arbetet, tycker han. På jobbet blir det mest husmanskost.
– Jag kan sakna att laga lite mer avancerad mat. Ibland får vi möjlighet att göra det, men husmanskost är det största dragplåstret. Så jag försöker hoppa på alla tåg jag kan.

Målet är att någon dag bli köksmästare på någon av Kirunas restauranger. Så länge de finns kvar, vill säga. Gruvdriften håller på att förändra samhället radikalt. Om några år så ska delar av staden rivas eller flyttas för att göra ytterligare sprängningar möjliga.
– Jag tror faktiskt att precis här där vi sitter är det gruva om några år. Och min kompis har fått brev hem om att hans hus ska rivas, men jag har inte hört något än.
Förutom på nätterna då förstås. Vid halv två-tiden varje natt sprängs det nere i gruvan. Men varken oljudet eller den stora flytten upprör Kirunas befolkning, tror Linus.
– Jag tror att de flesta vet att vi är beroende av gruvan. Ingen gruva, inget Kiruna.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.