Köksveteran med koll
Foto: Maria Annas
Porträttet
Artikel från gamla Hotellrevyn.se

Köksveteran med koll

Många olika anställningar, låga löner och bra kollegor att skratta och trivas med. Mycket i branschen är sig likt sedan 1941, då Per Kihlberg började sitt yrkesliv.

Publicerad 7 februari 2012
inlinebild
Per Kihlberg, 85 år, jobbade en stor del av sitt yrkesliv på de statliga krogkoncernerna: Sara-krogarna i Stockholm, Vara-krogarna i Västsverige och Bara-krogarna i Bergslagen. Foto: Maria Annas

De sökte en diskare och hönsnackare. Jag kunde diska, men ville inte nacka hönorna.
Så berättar Per Kihlberg om sitt första branschjobb, på ett pensionat i ­Göteborg år 1941. Det var början på en lång och brokig karriär, som Hotellrevyns läsare i många år kunnat ta del av genom regelbundna ­insändare.
Per var ett av åtta syskon och när familjen splittrades fick han starta vuxenlivet tidigt. Han var 15 år när han började jobba på pensionatet. Där tipsade kokerskan honom om att komma med in i köket och jobba så att han kunde få betyg därifrån.
Genom betyget kunde han få köksjobb, och en av de första kocktjänsterna var på Telgekällaren i Södertälje.
– Jag fick ihop det med en servitris där och det gick ju bra. Tills jag frestades att gå hem med kassörskan. Då förlorade jag flickan och det var tråkigt.
Att gå till sjöss som kockstewart var inte så dumt i det läget. Målet var att ta sig till Amerika, och leta upp den del av släkten som hade emigrerat dit. Men fartyget Per mönstrat på höll sig mest i de nordiska ländernas hamnar. Svår sjösjuka och det enformiga livet ombord ledde till att Per snabbt mönstrade av när de kom till Stockholm igen.
– När jag berättade för kaptenen att jag ville sluta sa han bara tre ord: »Ja, gör det.«

På fasta land fanns det arbete. Bland restaurangbolaget Sara-krogarnas många arbetsplatser hittade Per hem.
– Jag ville komma till en miljö som jag trivdes med. Inom Sara-bolaget var de bra allihop: Pilen, SHT, Dambergs. Kamratskapet var det viktigaste. Vi hade alltid roligt ihop, skrattade och trivdes.
Sara-krogarna var en del av en statlig svensk ­hotell- och restaurangkoncern. Gästerna skulle förses med bra och näringsrik mat medan alkoholen reglerades strikt.
Krogarna var indelade i tre klasser beroende på standarden på maten och miljön. Pilen var en andra klass-restaurang. Dambergs var en av de få Sara-krogar som hade alla tre klasserna i ett. Men restaurangen var ändå långt ifrån finkrogen Vassa Eggen, som i dag ligger på samma adress. Där hade inte Per Kihlbergs gäster känt sig hemma.
– Det var gubbar i blåställ som kom och åt vanlig mat, husmanskost. Så jag blev ingen stjärnkock som i tv.
Arbetsgivaren höll i arbets­för­med­ling och bostadsförmedling för sina anställda.
– Om du börjar att jobba här så ordnar vi rum åt dig, sa de.
Men rummet var en sovsal som delades med 20 andra, och man skulle vara inne före nio på kvällen och ute tidigt på morgonen.
När Per fick råd hyrde han en egen bostad på Tomtebo­gatan i Stockholm. I dag kostar en etta där 2,5 miljoner. På 1960-talet var det järnspis, kakelugn och avträde på gården. Men en lyx hade han. En radio!
– Vi hade inte radio när jag växte upp. Så jag lyssnade mycket på radio. De hade ett program som hette Familje­spegeln, och ville ha lyssnarnas egna berättelser. Så då skrev jag in till dem och frågade om man fick vara med även om man inte hade egen familj. Det fick man. Sedan gjorde de ett helt program om ungkarlar.

Ungkarlstillvaron
har Per vant sig vid efter 85 år. Det har blivit många flyttlass kors och tvärs genom Sverige. Han jobbade på Sara-bolagets motsvarigheter i Bergslagen och Västsverige, och på flera olika restauranger i Stockholm.
– Jag har varit som en hoppjerka. Det var alltid något som fick mig att gå vidare och söka ett nytt jobb.
De pratade inte så mycket om facket i restaurangköken där Pelle arbetade. Men en gång för 50, 60 år sedan var det någon som kom och frågade Per och det räckte. Han gick med, och engagemanget har han behållit långt efter att han lämnat yrkeslivet.
– Jag brukar fråga dem som jobbar här omkring på restaurangerna om de är med i facket. Då svarar de nej, de har ingen aning om vad facket är. Då brukar jag berätta vad det är, och att det är tack vare att folk är med i facket som du får din lön.
»Här omkring« är  i Handen där Pelle Kihlberg har bott de senaste 20 åren. Under hela livet har han gillat att spela och underhålla, och det händer att han tar med sitt durspel till ­Kulturhuset i centrum.
Ett annat av Pers intressen är att skriva. Förutom insändare i Hotellrevyn har han bidragit till en antologi om arbetare, som LO gett ut. Lokala tidningar och radio­program får också ta del av Pers iakttagelser.
– Det är ett sätt att hålla sig engagerad, så man blir lite delaktig i samhället och hänger med.

Pelle Kihlberg

Ålder: 85 år.
Gör: Pensionerad kock som numera lyssnar på radio, skriver insändare och betraktelser, spelar munspel och tvåradigt durspel.
Lagar mat: Inte så mycket längre. Det blir mest färdiglagat »även om det inte är samma sak«.

Sara-krogarna

Stockholms Allmänna Restaurang Aktiebolag, populärt kallat Sara.Tanken med de statliga krogarna var att skapa bättre folkhälsa  hos arbetarklassen och hejda drickandet.
Andra gamla Sara-företag: Kvarnen och Mäster Anders, hotell Reisen och Malmen i Stockholm. Fiskekrogen, hotell Gothia och Europa i  Göteborg samt Billingehus i Skövde.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.

Fråga om jobbet.
97
Vanliga frågor besvarade om allt från arbetslöshet till matavdrag.

Nyheter från Hotell- och restaurangbranschen.

Varje vecka, direkt i din inbox. Hotellrevyns nyhetsbrev.
Jag godkänner att Hotellrevyn sparar mina personuppgifter. Läs mer här