Kalle är nallarnas vän
Kalle Soling känner de flesta björnarna i parken väl. Foto: Ulf Palm
Porträttet
Artikel från gamla Hotellrevyn.se

Kalle är nallarnas vän

Många HRF-medlemmar utfodrar hungriga lunchgäster. Men Kalle Solings kundkrets består av sibiriska tigrar, ryska jättebjörnar och en hel vargflock.

Publicerad 28 januari 2009

– Det kommer en människa!
Så låter det när jag kliver in i den lilla röda barack mitt i Orsa Björnpark, som utgör djurskötarnas näste. Jag möter strax ropets upphovsman, björn­skötaren Kalle Soling.
– Man vet aldrig om det är en lo eller en människa som kliver in här, säger han på klingande dalmål och skrattar bullrande.
Det är inte riktigt sant. Alla djur i parken är noggrant säkrade bakom stängsel. Vissa till och med dubbla, berättar Kalle. Det visar sig att det där med björnskötare inte ­heller är riktigt sant. Kalle sköter om de ­andra djuren lika mycket.
– Men det låter tuffare att säga att man är björnskötare, tycker du inte det?

Efter 22 år i parken »med kortare avbrott för sömn och påfyllning av matdosan« är han en av dem som har varit där längst. Det var en slump, ett djurintresse och en jägarexamen som gjorde att han fick jobbet, trots att han saknade utbildning. Det hade inte fungerat i dag, konstaterar han.
– Det utbildas så fruktansvärt många djurskötare och det finns väldigt få jobb.
Arbetet består främst av att se till att parkens djur mår bra, och att de inte skadar varandra eller besökare. Just nu är det dock lågsäsong, så en fredagsförmiddag som denna ligger parken öde.
Kalle visar runt på en fyrhjuling. Tre lodjur sitter bänkade och tittar när vi åker förbi.
– Lodjuren är väldigt orädda. Våra ­fordon låter så mycket så det är klart att de blir nyfikna, berättar Kalle med hög röst.
 Vi är på väg till parkens huvudattraktion – björnarna. Här finns 16 björnar av två olika slag: skandinaviska brunbjörnar och ryska Kamtjatkabjörnar. De flesta har ­redan gått och lagt sig för vintern. Men inte i hålor i skogen som man kan tro, utan i små celler i en betongbunker.
– Det är bäddat där inne som ett stort fågelbo, säger Kalle och lyser in i en av ­cellerna med en ficklampa.
Ett stort huvud med ulliga öron vänder sig sömnigt mot ljuset. Kalle berättar att flera av björnarna har en historia.
– En av dem togs omhand efter att hans mamma blivit påkörd av ett tåg. En annan var inne i en by och ställde till det.

Kalle berättar att han anser att ­parken har ett viktigt syfte – att lära folk mer om de stora rovdjuren.
– Folk vet för lite om dem. I dagens ­debatt är det alldeles för stort glapp mellan rovdjurshatarna och rovdjurskramarna. Det måste bero på okunskap.
Själv är Kalle en hängiven jägare. Han jagar mest småvilt, men deltar även i både älg- och björnjakt. Kalle har inga moraliska betänkligheter med att jaga samma sorts björnar som han tar hand om på dagarna.
– Det är inte på det planet jag har känslor för dem. Jag vill se till att de björnar vi har här har det så bra som möjligt, men vi måste fortfarande skjuta vilda björnar för att hålla stammen i form.
 Jägare som skjuter dåligt har han dock inget till övers för. Skadeskjutna djur lider i onödan, och är en livsfara för alla i närheten.
– Jag skulle aldrig utsätta mig själv och björnen för det. Jag skjuter bara om jag är hundra procent säker på att träffa rätt. Om inte, så kan jag vänta tills det blir min tur.

Ett snabbt stopp hos
den skygga järven Misa, och så brummar vi upp mot tigrarna. Honan Kitzi väntar på oss innanför stängslet. Kalle hälsar kärvänligt på henne.
– Hejsan gumman, är du en fin tjej?
Kitzi är en sibirisk tiger, världens största kattdjur. Trots att hon påminner om en jättelik kattunge är hon ett livsfarligt rovdjur, kapabel att fälla både vildsvin och kronhjortar. Det är Kalle, som är skyddsombud, fullt medveten om. Säkerhetsrutinerna är rigorösa när det gäller samtliga djur.
– Vi undersöker hela tiden om det finns brister någonstans. Det får helt enkelt inte hända några missöden.
Till exempel så går skötarna varje morgon runt tigrarnas hägn och letar efter sabotage eller hål. Det är en ordentlig promenad i brant lutning och tidvis djup snö.
– Det är ganska så slitsamt när man börjar bli så gammal som jag. Sedan avskyr jag kylan. Jag är ingen vän av vinter.
Det är dock Kitzi och hennes bror Tungu. De sibiriska tigrarna är akut utrotnings­hotade, men det verkar inte bekymra de två som njuter ordentligt av snön. Kalle myser.
– Visst är det härligt att se? Ibland glömmer jag bort att jag har världens bästa jobb.

 


Fakta: Orsa Björnpark

Orsa Björnpark är en del av Orsa Grönklitt AB, där bland annat skidanläggningen Grönklitt och Tomteland ingår.
I parken, som är 255 000 kvadratmeter stor, bor björn, tiger, järv, lo, varg, berguv och rödräv. Till våren flyttar även ett isbjörnspar in.

Fakta: Kalle Soling

Ålder: 54 år.
Familj: Fru, tre barn och fyra barnbarn.
Är: Djurskötare, skyddsombud och förtroendevald för HRF på Orsa Grönklitt.
Gör på fritiden: Jagar, åker motorcykel, skruvar på en gammal bil och umgås med familjen.
Specialkompetens: Är utbildad immobilisatör, det vill säga kan söva djur inför veterinäringrepp och annat.     

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.

Hämtar fler artiklar
Till startsidan
Fråga om jobbet
Experterna svarar på läsarfrågor om allt från schemaläggning till personalmat

Nyheter från hotell- och restaurangbranschen

Varje vecka, direkt i din inkorg.
Jag godkänner att Hotellrevyn sparar mina personuppgifter. Läs mer här