Joe’s Diner står för maten på köpfesten

Bra pris på cigg, godis och sprit lockar norrmännen över gränsen till Charlottenbergs köpcentrum. På Joe--s Diner ser Janette, Ulrika och Marlen till att de köpsugna får upp blodsockret.

På parkeringen utanför Charlotten­bergs köpcentrum trängs bilarna redan strax efter öppning. De flesta är norskregistrerade, vilket inte är så konstigt med tanke på att över 90 procent av shopparna här är norrmän. De är här för att spendera pengar – och för att tjäna pengar.
– Många varor är så pass mycket billigare här att de tjänar på att komma hit även om de får åka långt, säger Ulrika Ensson. Hon är restaurangansvarig på Joe–s Diner som ligger mitt i centrumet.

Som namnet antyder är både inredning och mat hämtade från amerikanskt 1950-tal. Tuggummiautomater står på borden i de rödlackade sittbåsen och hamburgare, clubsandwich och pannkakor finns på menyn. Inte riktigt ännu dock, restaurangen har nyss öppnat och varm mat börjar inte serveras ännu på en stund. Det får en familj att titta på klockan och besviket släntra iväg med sina kundvagnar. Ulrika tittar efter dem.
– Många har åkt hemifrån tidigt och vill ha lagad mat redan nu. Men köket har så mycket att förbereda på förmiddagarna så vi hinner inte börja servera förrän elva.

Det finns få matställen i Charlottenbergs köpcentrum, så trycket kan bli hårt på Joe–s Diner. Särskilt när norrmännen är lediga från jobb och skola, som i dag, säger Ulrika.
– Jag lägger alltid schemat efter norrmännen. Jag går in på de norska skolornas hemsidor och kollar när det är lov.
I dag har hon tagit in extra personal. Niklas Andersson jobbar vanligtvis i köket, men har hoppat in i servisen i dag. Han arbetar sammanbitet med att fylla upp kylarna med läsk.
– Det brukar vara en hel del att göra så det är bäst att förbereda ordentligt. Jag tror att det kommer att bli mycket folk.

Det tror hans kollega Janette Lindqvist med.
– I går var det jättemycket folk. Jag var så trött i fötter och ben att jag knappt kunde stå, säger hon och ler medan hon torkar bord.
Hon har jobbat långa dagar ett tag nu. Helst hade hon velat vara hemma och vila i dag. I stället försöker hon hålla ångan uppe genom att le.
– Och i dag blir det nog ännu mer folk, säger hon och springer iväg till kassan för att ta hand om ett par tidiga kunder.

De är norrmän och ­Janette byter snabbt accent till svensknorska. Nuförtiden har hon inga större problem att förstå de olika norska dialekterna, men det har tagit tid.
– Man lär sig, men det händer fortfarande att det blir missförstånd med de svåraste dialekterna, säger hon och byter snabbt tillbaka när ännu en gäst kommer:
– To sorte kaffe, ja. Vill ni betala med svensk eller norsk?

Båda valutorna går bra. Kassasystemet är anpassat till att hantera såväl norska som svenska kronor, och det finns växel i båda valutorna, visar Marlen Johannessen när hon växlar in gårdagens dricks ur en pappersmugg. Det blir ingen förmögenhet.
– Det blir inte jättemycket dricks här, men lite får vi.
Marlen kommer själv från Norge. Hon flyttade från Oslo till Charlottenberg för några år sedan, och trivs.
– Det var mest för familjens skull. Men jag trivs med arbetskompisarna.
Det blir ofta Marlen som får skriva griffeltavlorna med ­»dagens rätt«.

Ibland gör hon en norsk­anpassad skylt, så att det inte ska bli en massa frågor. För trots att Norge bara ligger någon mil bort så finns det kulturella skillnader.
Till exempel blir många norrmän förnärmade när personalen ber dem visa leg vid kortköp, och begreppet »dagens« är ovanligt i Norge, säger Ulrika.
– Så de blir ofta förvånade när de förstår att både dricka och kaffe ingår i priset.

Hon får strax kunder att ta hand om. Klockan har slagit elva och kön har börjat växa. I köket jobbar Sandra Gullbrandsson, Jessica Ollenberg och Camilla Johannessen med rosiga kinder och under koncentrerad tystnad. De har inte tid att prata. Förmiddagarna är alltid intensiva i köket.
– Det är mycket att förbereda. Kylarna är nästan tomma när vi börjar, säger Jessica Ollenberg.
Det knattrar i bong­skrivaren. Jessica läser:
– Hamburgare och club.
– Pannkaka och club.

Det sitter redan gäster i de flesta båsen. Många har parkerat sina proppfulla kundvagnar intill sig. Familjen som gick förbi tidigare har äntligen fått sig sin mat. Det är Thor-Leif Briskelund, hans mamma Anne-Lise och barnen Ingvar och Hans-Martin. De kommer från en liten norsk ort, runt två timmars bilresa från Charlottenberg.
De har redan varit ute i bilen och lämnat en last med fynd:
– Røyk, snus og drikke, säger Thor-Leif med ett leende.
De brukar göra vändan ungefär en gång i månaden.
– Vi tar en tur, handler og koser oss. De har go mat här. Det blir som en spisetur også.
– Ja, de burde bare servere varm mat tidligere, säger Thor-Leif och ler igen.

Janette kommer förbi med två tallrikar.
– Trehundrati! Trehundrati? To hamburgers?
Hamburgarna hittar sina ägare och ­Janette återvänder till kassan. Kön har vuxit ytterligare, men ännu är det inget mot vad det kan vara. Inte helt sällan får folk köa för att få ett bord, säger Ulrika.
– Det är ofta fullt. Du vet, ibland är det kö för att ens komma in i köpcentrumet, säger hon innan hon går iväg för att hämta mat i luckan.
Familjen Briskelund har ätit klart och plockar ihop sina saker. De vinkar till personalen innan de ger sig av ut på en ny shopping­räd.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.