Jobbet får Andreas att växa

För HRF:aren Andreas Juuso är jobbet på restaurang Svarta Björn mer än en anställning: det är vänskap, utveckling och nyckeln till en meningsfull vardag. Men rätten att få arbeta har inte varit självklar.

Inne på restaurang Svarta Björn, mitt emot Kirunas omtalade stadshus, har lugnet lagt sig. Lunchen är över och restaurangbiträdet Andreas »Ante« Juuso har precis diskat undan disken. Det är dags för en sen lunch, korv stroganoff med ris. Han får sällskap av Micke Karlsson, ägare till Svarta Björn.
– Ät nu Ante. Är det gott?
Andreas tittar upp och ler, men säger inget.
– Han blir lite blyg när det kommer nya människor. Annars är det svårt att få tyst på honom, säger Micke och armbågar Andreas lätt i sidan. Han får en armbåge tillbaka.
Andreas är född med Downs syndrom. Effekterna av hans medfödda handikapp är många, bland annat ser han bara en knapp halvmeter framför sig och har svårt med talet. Men han är också som vilken annan kollega som helst.
– Vi har egentligen ingen aning om vad han har för diagnoser. Det har varit ointressant. Ante är Ante, säger Micke.

I snart 13 år har Andreas veckopendlat hit till Svarta Björn. Hemmet ligger i byn Mertajärvi, 15 mil nordost om Kiruna. Jobbet började som en praktik några timmar varje dag under gymnasiet och slutade med en fast heltidstjänst.
– Ja, sen dess har vi inte blivit av med honom! säger Micke.
– Älskar dig! utbrister Andreas och tittar illmarigt på Micke.
– Jaså du! I går skulle du dräpa mig!
Andreas diskar, torkar bord, packar upp varor, slänger sopor och torkar golven. Med tiden har han även lärt sig att stå i kassan, berättar Micke.
– Hans kapacitet utökas hela tiden, han lär sig mer och mer. Han kan inte läsa och skriva, men han vet vad alla läsk heter för att han har lärt sig. Han har sånt minne!
Kommunikationen har blivit avsevärt mycket lättare med åren, säger både Micke och hans mamma Märta, som också jobbar på restaurangen.
– När han kom för 13 år sen förstod vi inte ett ord av vad han sade. Det är Mikael som har lärt sig hans språk. Det är ganska gulligt, när Ante är hemma på helgerna då ringer han till Micke och säger: »Du pratar med mamma.« Hon förstår inte heller alltid, berättar Märta.

Andreas föräldrar Lars Olof och Berith Juuso bor kvar i Mertajärvi. Sonen träffar de på helgerna när han kommer hem med bussen. De säger att jobbet har betytt mycket för hans utveckling.
– Ja herregud, med de möjligheter som Ante själv har haft så har han utvecklats jättebra. Det stärker honom som person. Det är guld värt för Andreas, och för oss också. Det kan inte finnas så många arbetsplatser som denna, säger Lars Olof Juuso.
Under veckorna bor Andreas hos en kusin. Hon är förutsättningen för att han ska kunna bo och arbeta i Kiruna, säger Lars Olof.
– Hon hämtar och lämnar Ante på jobbet och tar hand om honom resten av tiden. Ante behöver ständig uppsikt. Eftersom han ser så dåligt så klarar han sig inte själv. Dessutom har han svår astma och stora medicinska problem med magen. Han har opererats fyra gånger och måste ta medicin för matsmältningen.

För arbetet har kusinen fått assistentersättning från kommunen. 40 timmar i veckan. Men år 2012 bestämde sig kommunen plötsligt för att dra in ersättningen.
– De tyckte att det borde räcka med elva timmar omvårdnad i veckan, säger Lars Olof.
Beskedet kom som en kalldusch för familjen. Utan ersättningen skulle Andreas få sluta på Svarta Björn och flytta hem till Mertajärvi.
– Då skulle han ha fått gå här hemma och dra i stället. De erbjöd honom hemvårdsbidrag. Men vänta nu, sa jag, han är 32 år gammal och har ett jobb. Och ni vill att han ska gå hemma med bidrag. Det kändes så konstigt, säger Lars Olof.

Familjen började kämpa. Överklagade kommunens beslut till instans efter instans. Till slut beslutade förvaltningsrätten att kommunens beslut skulle stå fast. Trots mängder av möten där läkare intygat hur Andreas handikapp ­påverkar hans möjligheter. Men så i höstas ändrade sig plötsligt kommunen igen.
– Nu är det 40 timmar igen. Fast behovet är egentligen större. Han kan inte klara sig själv, han behöver hjälp med alla grundläggande behov. Han ser bara 25 procent, och det är när han har glasögonen på sig.
Varje månad betalar Andreas dessutom nästan 2 000 kronor i omvårdnadsavgift till kommunen. Hans föräldrar har ansökt om att han ska få dra av summan på skatten, som en utgift för inkoms­tens förvärvande. Men hittills har det blivit nej.
– Han måste alltså betala för att kunna arbeta. Jag förstår att kommunen måste få pengarna, men det borde vara avdragsgillt. Men vi orkar inte överklaga det nu.

Att Andreas finns i arbetslivet har fört med sig fler fördelar, säger Lars Olof.
– Han har aldrig blivit beviljad någon barnförsäkring eller sjukförsäkring. Men när han blev medlem i HRF fick han rätt till de försäkringar som ingår i medlemskapet. Där behandlades han som en vanlig människa.
På Svarta Björn ser man också Andreas som vilken anställd som helst.
– Ja, han är en av jobbarkompisarna, en del av företaget. Och han har lön efter kollektivavtalet, precis som alla andra, säger Micke Karlsson.
Delar av lönen betalas av Försäkringskassan, men inte hela. Antes lön har slagit i ersättningstaket, berättar Micke.
– Det är lite lustigt, han kan inte få mer än en viss summa enligt Försäkringskassan. Men han ska ju ha höjningarna i avtalet som alla andra.
Ute i köket ställer Andreas undan sin tallrik och visar vad han brukar jobba med. Disken, kassan, förrådet. Han tar itu med den kartonghög som blivit efter dagens varuleverans.
– Jag är snabb, säger Andreas och viker noggrant ihop kartong efter kartong.

Mickes mamma Märta tittar leende på.
– Han är en del av familjen. Ante, vad brukar du kalla mig?
– Gammal kärring. Min kärlek, säger ­Andreas och ler stort.
– Ja, min ängel brukar du säga. Men sen är det »stor näsa som en häxa också«. Det beror på humöret.
– Det är roligt.
Att ha Andreas anställd är givande men kräver också lite mer än vanligt.
– Han är jätteduktig på att arbeta. Samtidigt är det ett ansvar. Man släpper ju inte iväg honom härifrån utan att man vet att någon hämtar honom. Men han skulle inte vara här om det inte funkade, så är det ju, säger Micke.
Det är inte bara personalens hjärtan som Ante har fångat, även många av gästerna har fäst sig vid honom, berättar Micke.
– En del köper julklappar och födelsedagspresenter åt honom. Han älskar att stå och prata med dem. Han ser illa, men han är jätte­duktig på att identifiera på rösten.
De dagar han inte är på restaurangen blir det tyst och lite tomt.
– Vi saknar honom då. Det gör kunderna också. Han blir en del av en själv på ett annat sätt än de andra anställda blir.
Och Andreas trivs. Fast ibland säger han att han ska sluta på restaurangen, säger Micke.
– Jag vill vara här med Micke. I disken, säger Ante.
– Hörru, smilfink! Du brukar ju säga att du ska jobba på andra ställen. Men så klart man kan vara less någon gång, det är vi väl allihop ibland.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.