Jobbet är hans trygghet
Luis Antonio Pozuelos, hotellvaktmästare på Statt i Skellefteå. Foto: Patrick Degerman
Porträttet
Artikel från gamla Hotellrevyn.se

Jobbet är hans trygghet

För Luis Antonio Pozuelos från Guatemala betyder vaktmästarjobbet på Best Western Statt i Skellefteå långt mer än bara en inkomst. Det betyder trygghet, frihet och överlevnad.

Publicerad 21 september 2010

I Sverige ser de flesta rätten att vara med i facket som en självklarhet. I en del länder, som Guatemala, kan fackligt arbete innebära livsfara. Därför reagerade Luis Antonio Pozuelos med fasa när kollegorna på hotell Statt i Skellefteå föreslog att han skulle gå med i HRF.
– Jag sa schhh! I mitt hemland är det mycket farligt att prata om facket på jobbet, säger Luis Antonio och ler.
Sen ett drygt år tillbaka är han en omtyckt vaktmästare här på hotellet. Ur en ficka på sina svarta vaktisbyxor plockar Antonio fram dagens arbetslista och läser glatt: en trasig kontakt, en läckande kran och så nya duschslangar.
– En ganska vanlig arbetsdag för mig. Det är kanon! Det kanske inte är vad jag är utbildad för, men det är det bästa jobbet man kan ha.

Det finns skäl till hans glädje. För några år sedan levde Antonio ett helt annat liv. På universitetet, där han läste till social­antropolog, hade han börjat engagera sig för mänskliga och fackliga rättigheter i det fattiga och krigshärjade Guatemala.
– Det blev klart för mig att vi som kan måste hjälpa dem som har det illa. Och många lider i Guatemala.
Han började jobba för flera organisationer som kämpade för de fattiga och förtryckta i samhället. Antonio visste att hans arbete gav honom fiender.
– Jag fick en del telefonhot, men jag trodde inte att det skulle bli allvar. Men visst förstod både jag och min fru att det kunde komma en dag då jag inte kom hem mer.
En dag för sex år sedan var nära att bli den dagen.
– Det var en lördag, jag var på väg hem. En bil körde upp vid sidan om mig och började skjuta.
Träffad och blodig men full av adrenalin lyckades Antonio ta sig hem. På akuten konstaterades att han träffats både i huvudet och i magen, och han opererades akut. I tjugo dagar låg Antonio på intensiven. Under tiden hotades hans familj till livet.
– Till slut vågade vi inte lämna huset. Barnen fick inte gå till skolan och mådde psykiskt dåligt, och jag var fortfarande illa däran. I sex månader var vi isolerade.

Tanken på att fly utomlands växte fram. Genom sitt arbete visste Antonio en del om Sverige, bland annat visste han att landet tog emot flyktingar. Så med hjälp av vänner lyckades han köpa biljetter, och till slut – en dag för fem år sen – landade familjen på Arlanda. Strax därefter satte Migrationsverket dem på ett tåg till den lilla byn Jörn, drygt sex mil norr om Skellefteå.
– När vi klev av på perrongen så tänkte jag vad är det här för ställe? Men sen upptäckte jag att det var fint. Lugnt och fint.
Så medan många flyktingar direkt åker vidare från Jörn, stannade Antonio och familjen. Det är han glad för.
– Här finns allt vi behöver. Ett litet hus, lugn och ro och snälla människor.
Grannarna har hjälpt dem mycket med praktiska saker, säger Antonio. Och en kvinna han träffade på tågstationen i Jörn blev den som ordnade hans första jobb – en säsong som städare på hotell i Arjeplog. Det såg ut att ordna sig. Hela familjen läste svenska, och barnen började i skolan.

Men allt var inte frid och fröjd, långt ifrån. Strax efter att familjen lämnat Guatemala mördades många av deras släktingar. Antonio tror att morden var en signal.  
– Kom aldrig tillbaka hit, det tror jag var betydelsen.
Morden är jobbiga att prata om, skulden är tung att bära. Tungt är också Migrationsverkets agerande. Tre gånger har de fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. Senaste gången, hösten 2008, gjorde de sig redo för att lämna landet. Då kom räddningen – ett fast jobb på hotellet.
– Det var ett mirakel! Då fick jag arbetstillstånd och vi kunde stanna.
Men det är en bräcklig frist. Varje förändring, som när hotellet nyligen bytte ägare och kedja, innebär en stor psykisk påfrestning.
– Just nu är mitt jobb det enda som gör att vi inte utvisas. Det är tungt.
Nu försöker Antonio dock se framåt, inte bakåt. Han säger att han trots allt är lyckligt lottad.
– Jag har inte mycket, men ändå är jag rik. Vi har tak över huvudet, vi har mat och vi har frihet. Och vi lever.

Guatemala

Guatemala ligger i Centralamerika och har knappt 14 miljoner invånare.
Landet har skakats av ett 36 års långt inbördeskrig, som bland annat byggt på motsättningar mellan ursprungsbefolkningen och ättlingar till de spanska kolonisatörerna.
Officiellt tog kriget slut 1996 då ett fredsavtal slöts, men Guatemala är fortfarande ett av de våldsammaste länderna i regionen.
År 2010 beräknades ungefär 60 procent av befolkningen leva i fattigdom.

Luis Antonio Pozuelos

Bor: I Jörn utanför Skellefteå, men är född i Guatemala City.
Ålder: 42 år.
Familj: Fru och två barn.
Intressen: Träna, fiska, plocka hjortron och fjällvandra.
Det bästa med Sverige: ”Människorna. Jag har aldrig träffat en otrevlig människa här.”

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.

Fråga om jobbet.
99
Vanliga frågor besvarade om allt från arbetslöshet till matavdrag.

Nyheter från Hotell- och restaurangbranschen.

Varje vecka, direkt i din inbox. Hotellrevyns nyhetsbrev.
Jag godkänner att Hotellrevyn sparar mina personuppgifter. Läs mer här