Ur artikelarkivet Gamla arkivet
Artikel från gamla Hotellrevyn.se

Jobba här? Det går som en dans

? Det rör sej omkring en, det kommer trevligt fölk å sen får en söve på möran! Bartendern Kidd Karlsson radar upp fördelarna med sitt jobb på Sandgrund i Karlstad, där det fortfarande finns plats och publik för dansbandsmusik.

Publicerad 7 maj 2003

Dansgolvet är tomt. På scenen kollar Streaplers att alla instrument och ljudanläggningar låter som de ska. I tre barer fylls det på med flaskor och fat. På stekbordet fräser Jörgen Nilsson potatis, och i matsalen lägger Pirketta Öjerfors sista handen vid dukningen.
Det är lördagskväll på Sandgrund i Karlstad. Klockan åtta börjar man släppa in dryga tusen hungriga och danslystna. Förväntningarna hänger lätt i luften.
I 40 år har Sandgrund lockat en trogen publik. Konceptet har hela tiden varit detsamma, god mat och bra dansbandsmusik. Men i mitten av 90-talet minskade antalet gäster. Det verkade som att en generation föll bort och att ingen ny stod på tur. Nu, år 2000, köas det igen. En del av den tidigare enorma matsalen har blivit diskotek, vilket lockar dit också den unga publiken.
? Att ungdomarna har kommit tillbaka är det bästa som har hänt, säger Pirketta Öjerfors, som kom till Sandgrund direkt från restaurangskolan i Örebro 1969.
Nu har Pirketta fyllt 50 och har alltså jobbat som servitris på Sandgrund i 31 år. Många har lagt märke till denna energiska dam. Nyligen blev hon vald till ?stans? bästa servitris, när Karlstads nöjestidning, Newz, arrangerade en kroggala, där tidningens läsare ? mestadels unga ? röstade fram Karlstads nöjesprofiler.

Stolt över utmärkelsen
Det märks att Pirketta är nöjd och stolt över utmärkelsen. Att gästerna uppskattar hennes arbete är en del av tjusningen med jobbet och gör att hon fortfarande tycker att det är kul. Servisyrket sliter hårt på kroppen, men Pirketta har klarat sig bra.
? En del har jämfört restaurangarbetet med att jobba i gruva, säger hon.
Hon värnar om sitt yrke. Nyligen var Pirketta med i juryn i en av Guldbrickans semifinaler. Guldbrickan är tävlingen nr 1 för folk i serveringsyrket. Finalen går på Grand Hotel i Stockholm den 7 mars, och kanske får Pirketta åka dit och betrakta serviseliten i både klassisk och fri stil.
Hon värnar om sitt yrke också genom att vara med i facket. På Sandgrund har hon varit en av de mest aktiva, både som skyddsombud och försäkringsrådgivare. Alla här är medlemmar i HRF utom en, som är med i Syndikalisterna.
? Nej, här finns inga friryttare, instämmer Anders Jansson, som är nybliven facklig förtroendeman på Sandgrund, och lägger till:
? Jag har ?bara? jobbat här i tio år.
Att personalen stannar på Sandgrund återkommer vi till, för nu börjar det hända saker. Kvinnor uppklädda i den lilla svarta och män i vårdad klädsel strömmar in och placerar sig vid de dukade borden. Personalen från en av Värmlands Konsumföreningar ska äta lövbiff och dricka mellanöl. De danssugna weekendparen har en tvårättersmeny framför sig samt säng och frukost på Scandic Winn.
Anné Glave fyller 31 år och firar det med syster, moster och kompisar. Några av dem går ofta till Sandgrund, och visst händer det att de träffar killar.
? Det är en bra blandning på folk här och alla sorters musik. Själva går vi alltid in på diskot efter maten, säger Anneli Halvarsson.
Nu är det som mest intensivt för Pirketta och hennes serveringskollegor. I köket har man fullt sjå med lövbiffar, fläskfiléer och à la carte-beställningar.
I matsalsbaren står Ingegerd Lidhammar och språkar med sin massör, som pysslar om henne varje lördag.
? Ja, man måste prioritera. Jag lägger pengar på att må bra, säger Ingegerd medan hon servar ett par servitriser med beställningar.
I andra änden av lokalen i en annan bar står Ingegerds äkta hälft Olav. De delar både arbetstid och fritid med varandra. Kanske en förutsättning för att det ska funka. Även för Pirketta har det underlättat att hennes man jobbar natt på Nya Wermlands-Tidningen.
Klockan är prick halv tio, Streaplers äntrar scenen i stiliga kostymer. Som en startsignal ljuder det första ackordet och dansgolvet fylls på ett par sekunder av buggande och foxtrottande par under de storvulna kristallkronorna.

Sjunger med rutinerad inlevelse
?Lovers live longer? sjunger trummisen Kjettil Granli med rutinerad inlevelse.
Trots att han nyligen genomgick en avancerad kärloperation, är han uppe och dansar, Gunnar Iderström alias Mr Sandgrund. De senaste 25?30 åren har denne 77-årige herre inte missat många kvällar på Sandgrund.
? Det här är ju livet, säger han. Här finns ju vänner och här får jag umgås med yngre. Alla har rätt att dansa!
Och dansar gör han mest hela tiden, trots att han har tappat känseln i fötterna och har dålig balans i överkroppen. Men dansa går bra ändå, hävdar han:
? Det är svårare att gå i skog och mark.
För den som inte vill ?styrdansa? till en Peter le Marc-cover med Streaplers, går det nu bra att dansa fritt till orientpop med turkiske Tarkan. Den nya ljud- och ljusanläggningen för 250 000 kronor sätts igång i diskoteksdelen klockan tio. Här är ljudnivån avsevärt högre och rökmolnen tätare. Flaskorna i baren skakar av musikens vibrationer.
Även personalens trumhinnor drabbas, ljud går inte att undgå på ett sådant här ställe:
?Vi har hörselskador allihop. Vi höjer ju rösterna hela tiden och folk skriker i våra öron?, är något som upprepas från flera under kvällen. Några använder öronproppar, men ingen verkar ta problemet på stort allvar, det ingår liksom.
Anders Jansson har dock varit på bullerseminarium för att följa med i debatt och forskning. En sak är klar: När man är ledig är det tystnad som gäller. Absolut ingen dansbandsmusik.
Frekvensen av barbesökare ökar i takt med klockans framfart. Stora stark tappas upp, åtskilliga GT blandas och iskallt citronvatten serveras i höga glas för fem kronor styck.
De senaste fyra åren har denna livets dryck inbringat 343 272 kronor till Sandgrunds isvattensfond. Pengarna går oavkortat till barncanceravdelningen i Karlstad.
Morgan Ödmans ögon glittrar när han berättar om all glädje pengarna skänkt drabbade barn och föräldrar.
Morgan är själva chefen på Sandgrund, och han är den ende som slår Pirketta i antalet anställningsår: 38 år har det blivit sedan han som 15-årig kom som elev till dansrestaurangen.
Varför stannar alla så länge på den här arbetsplatsen?
Heltidsanställning är inte att tänka på så länge öppettiderna är som de är. Många får stämpla upp till den dagen kommer då de frågar sig: Har jag råd att jobba kvar? Dessutom jobbar de varje onsdag, torsdag, fredag och lördag natt.
Men tydligen finns det flera skäl: den goda sammanhållningen, arbetsglädjen och sist men inte minst: en trygg arbetsgivare, Sandgrund är ett Baldakinen-företag sedan 1974. Att slippa en massa ägarbyten upplevs som ett mycket stort plus.
Än så länge ser det ljust ut för Sandgrund, trots att dansbandsintresset minskar i hela landet. Kjettil Granli i Streaplers öser beröm över Sandgrund och den ?extremt trevliga personalen?.

Stammisarna får skjuts hem
Streaplers har hundra speldagar om året och kan försörja sig på det. En kväll med ett av Sveriges äldsta dansband kostar 40 000 kronor, annars varierar dansbandspriserna mellan 10 000?60 000 kronor per kväll, som kan jämföras med en diskjockey som tar 2 000?3 000 kronor.
Än dröjer det innan Pirketta kan gå och lägga sig. Hon bor ett stenkast från Sandgrunds udde i Klarälven och brukar somna som en stock. Kidd ska köra hem till Kristinehamn och låter en och annan stammis få skjuts. Sedan får även han ?söve?.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.

Fråga om jobbet.
101
Vanliga frågor besvarade om allt från arbetslöshet till matavdrag.

Nyheter från Hotell- och restaurangbranschen.

Varje vecka, direkt i din inbox. Hotellrevyns nyhetsbrev.
Jag godkänner att Hotellrevyn sparar mina personuppgifter. Läs mer här