Ett arbetsliv som går att kombinera med familj och fritid. Det är målet för souschef Elvira Lindqvist. Jobbet är »så jäkla roligt«, men branschen är efter i samhällsutvecklingen.
Vad är det som skiljer en souschef från en vanlig kock?
– Jag ser mig som en kock med extra ansvar. Jag leder kockteamet i driften. Sedan skriver jag menyer med kökschefen, gör preplistor och beställer varor och så har jag inventeringsansvar. Det är en rolig men ganska svår position.
Har du alltid vetat att du ville bli kock?
– Ja, enligt min mamma kom jag bara hem en dag när jag var nio år och hade bestämt mig för att bli kock. Sedan dess har det bara varit det. Men innan jag kom in i branschen trodde jag nog att den skulle vara på ett annat sätt.
På vilket sätt?
– En föreställning jag hade var att det skulle vara som vilken arbetsplats som helst, bara att man lagade mat. Men så var det ju inte.
Vad är det som är annorlunda?
– Jag tycker att restaurangbranschen, särskilt köken, är rätt långt efter i utvecklingen i samhället. Det är fortfarande väldigt stereotypt. Sexism är vanligt och det är vanligt med hierarkier. Sedan har jag haft tur att för det mesta ha haft bra kollegor och chefer, men det har varit tuffare än vad jag trodde att det skulle vara.
Elvira Lindqvist
Tror du att det är extra tufft för tjejer?
– Ja, när jag började i varmkök var det väldigt så där: ›nu ska vi se om tjejen klarar det här‹. Fast jag tror att det håller på att förändras, jag hoppas det. Det här att tjejer inte skulle klara av att jobba i kök för att det är för tungt, det är bara skitsnack. Jobbar man för att få en bra arbetsmiljö är det inte så, det finns väldigt bra hjälpmedel i dag.
Du är skyddsombud och sitter med i styrelsen för HRF:s Stockholmsavdelning. Vilka frågor driver dig?
– Schemaläggning och anställningsformer, det är där det är mest problem. För att det missbrukas. Det är många som inte får ihop livet. Det är så ologiskt, varför ska det vara så svårt i restaurangbranschen när det fungerar i andra branscher med kvälls- och helgverksamhet? Det har nog att göra med att det har fått lov att vara så, det har blivit en kultur. Arbetsgivarna vill inte släppa på det. Men om vi inte lyckas förändra det nu finns det en risk att branschen självdör. Jag är snart 30 år, och det är väldigt många av mina jämnåriga som slutat. Man ser ingen framtid i yrket. Det är väldigt tråkigt.
Vad krävs för att du ska stanna kvar?
– Jag älskar ju mitt jobb, jag tycker att det är så jäkla roligt. Men jag vill kunna ha ett liv. Jag ska kunna se det som ett jobb och kunna leva på det. Jag vill få betalt för tiden jag är borta från min familj. Det pratas mycket om dålig lönespridning, att folk slutar för att det är svårt att tjäna pengar. Det är i och för sig sant, men för de kockar jag känner som har slutat så är inte det den främsta anledningen. Det är för att det är för slitigt och för dåliga arbetsvillkor.
Elvira om facket
Vad behövs för att branschen ska bli bättre för de anställda?
– Våra yrken behöver värderas högre. Som debatten om låglönejobb för nyanlända. Dels är det ett tråkigt sätt att se på människovärde, men det är också en skymf mot vår bransch. ›Restaurangbranschen, här finns det enkla jobb!‹ Jag kan inte förstå vad för något som skulle kunna vara ett enkelt jobb här. Det är också viktigt att vi får fler kvinnliga förebilder. Tittar man på kockeliten i dag så är det väldigt få kvinnor som syns, oproportionerligt få med tanke på hur många duktiga kvinnliga kockar det finns.
Skulle du rekommendera dina barn att gå i dina fotspår?
– Ja, om de verkligen har kärlek till att laga mat. Absolut. Sedan kan man hoppas på att om 15–16 år så har det förändrats. Jag tror att det kan vara möjligt. Det har kommit fler och fler arbetsgivare som verkligen bryr sig om sina anställda, där man kanske inte har öppet helger för att personalen ska kunna vara ledig. Det bådar gott för framtiden.
