– Jag har alltid gillat att hjälpa folk. Det låter lite klyschigt men det är sant, säger HRF:aren och pistören Elin Wennersten. Vi följer med henne på ett arbetspass i Järvsöbacken.
Det luktar varm choklad, fuktiga kläder och pulversoppa. Det är förmiddagsrast i personalrummet på Järvsöbacken. Kaffemaskinen surrar och mikron plingar till. Pistören Elin Wennersten tar ut sin kopp med soppa och sätter sig vid bordet.
– Det är skönt med något varmt när man har varit ute. Jag är lite frusen.
Elins arbetsdag började redan klockan 7, som vanligt med en tur genom hela anläggningen.
– Vi åker igenom alla nedfarter och ser så att allt ser okej ut inför öppning. Så att det inte finns några konstiga nivåskillnader och att alla nät sitter där de ska. Sedan kör vi en gemensam genomgång för dagen, säger Elin och pekar mot den stora whiteboarden som tar upp en hel vägg. Här står dagens »att göra-lista« och vilka som jobbar. I dag är de ett femtontal anställda som ska sköta liftar, snöläggning och som Elin och hennes kollegor i skidpatrullen – se till att åkarna är säkra i backarna.
– Vi jobbar mest med att se till att olyckorna inte händer. Men om de händer så är vi där, säger hon.
Det är dags att ge sig ut. Elin drar på den blågula jackan och hjälmen. Skotern som står parkerad utanför personalingången är nästan som Elins egen.
– Det är mest jag som kör den. Jag åker sällan skidor eftersom jag har fått problem med knän och rygg efter alla år med hårda pjäxor.
Vi kör ner till pistmaskinsgaraget. Elin och kollegan Annis Nyberg har ett uppdrag. En av de stora pistmaskinerna ska köra upp en big airbag som ska blåsas upp i kväll. Pistörerna ska eskortera ekipaget.
– Vi försöker undvika att köra pistmaskin när anläggningen är öppen, men i dag är det så lugnt så vi gör ett försök, skriker hon genom mullret från skotern.
Vi har ett skönt gäng pensionärer som är här nästan varje dag.
När vi är på besök, strax före sportlovsveckorna, är det som lugnast. Men det är inte tomt i backarna. De vanliga stammisarna är här.
– Vi har ett skönt gäng pensionärer som är här nästan varje dag. En del är typ 75–80 år. Det är skithäftigt.
När kudden är på plats kör vi vidare. Elin pekar ut det populära barnområdet. Plötsligt ramlar en liten åkare i knappliften. Han håller ett krampaktigt tag om knappen och släpas med uppför backen. Elin är blixtsnabb med walkie-talkien.
– Stoppa hotelliften genast!
Strax därefter släpper knatten och får hjälp upp. Han verkar ganska obrydd.
– Det är ett typiskt barnbeteende, de ramlar och håller sig kvar, säger Elin och kör vidare.
Efter en liten stund stannar hon igen och pekar in mot skogen. Det är en fjälluggla som kikar ner från en hög gran. Den bor på Järvsöbackens närmaste granne – djurparken Järvzoo.
– Tänk om vi kunde ha en genomfart genom något av hägnen, det hade varit coolt, säger Elin.
Att en liten ort som Järvsö har lyckats med såväl en djurpark som en skidanläggning, tillskriver Elin det hon kallar »Järvsöandan«.
– Man får en idé och så kör man bara.
Vi kör förbi ett annat exempel, backkaféet Eftertanken som är byggt som en stor träkåta. Elin pratar beundrande om byggnadens Hälsingetypiska dekorationer och farstukvist.
– Vi är rätt nördiga här, vi gillar vår traditionella kultur. Jag är till exempel jätteintresserad av Järvsödräkten och kulturarvet, och vi är flera i personalen som dansar hambo.
Pistörens vädertopp
- Superdåligt. Ett riktigt dåligt väder är bra ur säkerhetssynvinkel, ingen är i backarna och kan göra sig illa.
- Nysnö och sol. När det är 5–10 minusgrader, nysnö, stor sol, och inte så mycket vind. Då är det toppklass.
- Mycket blåst. Det kan ställa till det för framför allt stolsliftarna.
- Tung blötsnö. Plusgrader eller regn leder till tung blötsnö. Det suger tag i skidorna och orsakar olyckor.
Vi stannar till vid en av ankarliftarna. Elin berättar att hon hörde ett konstigt ljud här under morgonrundan. Det visade sig vara ett par utslitna hjul som hon fick byta. Liftteknik ingår inte i pistörrollen, men Elin gillar att meka.
– Jag gillar att jobba med händerna och vi är ju en liten anläggning. Jag har haft gott om tid att lära mig på också, nästan 20 år.
Hjulen har hon sparat i verkstaden. Senare ska hon se om hon kan göra något åt dem.
Elins arbetsdag är nämligen långt ifrån över. På torsdagar har Järvsöbacken kvällsåkning, och det är pistörernas jobb att stänga anläggningen.
– Vi åker igenom alla nedfarter och ser så att alla åkare har lyckats ta sig ner.
Jag har alltid gillat att hjälpa folk.
Klockan har passerat 13 och Elin styr skotern mot huvudbyggnaden där reception, personalrum och restaurang ligger. Det var faktiskt här i restaurangen som hon började, berättar hon när vi har kommit in i värmen.
– Jag var här inne ett par år, sedan började jag ute i den minsta barnliften. Sedan ville jag till de större liftarna, men då blev det nej. Vi tjejer förväntades inte klara lika mycket som killarna. Man tyckte att det var bra att vi stod i barnliften, vi var ju så bra med barn, säger hon och skrattar lite.
Mikron plingar till. Det är Elins hemmagjorda kantarellsoppa. Hon sätter sig vid bordet och berättar att det krävdes en rejäl övertalningskampanj för att motståndet skulle släppa. Och när Elin några år senare ville gå SLAO:s skidpatrullsutbildning fick hon göra det.
– Jag har alltid gillat att hjälpa folk. Det låter lite klyschigt men det är sant. Att försöka göra det bättre när allt har skitit sig, det är det bästa som finns.
