Klubbordförande Lejla Mezbur har varit med i Hotell- och restaurangfacket hela sitt arbetsliv. Nu sköter hon det fackliga från hemmet, med målet att engagera fler kollegor.
Lejla Mezbur är tjänstledig från jobbet på Volvo Torslandaverkens restauranger. Sedan två år är hon personlig assistent till sin son som har autism och ADHD.
När ingen var beredd att ta över som ordförande för HRF-klubben under tjänstledigheten valde hon att stanna på posten. Hon hade kämpat för länge med att bygga upp den fackliga verksamheten för att kunna med att tacka nej.
– Jag har varit medlem i HRF sedan jag började på Volvo som 16-åring, men blev inte aktiv förrän senare. Nu gör arbetsgivaren allt vi slogs för i början, kallar till förhandling och informerar som de ska.
Hur gick det till när du blev fackligt aktiv?
– Under åren har jag haft olika jobb, först i personalmatsalen, sedan blev jag serviceoperatör och skötte kaffeapparater och varuautomater. När ett nytt företag skulle ta över driften ville de bara ha restaurangerna, inte automaterna. Helt plötsligt skulle jag hamna under Transport. Jag skulle räknas som nyanställd trots alla mina år på arbetsplatsen. Då gick jag i taket. Jag vände mig till en ombudsman på avdelningen. Han sa »du som varit med så länge, varför engagerar du dig inte?«. Han fick mig att öppna ögonen. Det räcker inte att vara med, man måste engagera sig också. Jag slutade med automaterna, gick tillbaka till restaurangen och fortsatte att vara medlem i Hotell- och restaurangfacket.
Vad hände sedan?
– Vi hade haft en jätteomtyckt klubbordförande, alla visste att »Pelle är facket«. När han slutade dog det ut. Men vi var några få som bildade klubb igen. I den vevan blev jag förtroendevald. En kollega blev ordförande, efter henne blev det jag.
Lejla Mezbur
Vad hejdar människor från att bli fackliga?
– Jag har stått på fackmöten och hoppats som ett barn på födelsedagskalas att det ska komma många. Men en del tänker som jag gjorde innan jag blev aktiv, att facket hjälper om det blir problem och fram till dess behöver man inte göra något.
I svårare tider finns andra hinder. Ju mer stress, desto mindre tid har man att tänka på solidaritet och att organisera sig. Ibland är folk rädda, tror att företaget inte gillar att man är facklig. Det är synd, för ofta inser arbetsgivaren att det blir lättare med förhandlingar när facket finns på arbetsplatsen.
Ibland åker jag till jobbet för möten och lönerevisioner, men det mesta sköter jag hemifrån.
Hur fungerar det nu när du är klubbordförande?
– Jag har facklig tid två dagar i månaden. Ibland åker jag till jobbet för möten och lönerevisioner, men det mesta sköter jag hemifrån. På dagtid när min son är på särskolan kan jag ta emot telefonsamtal. Jag får fler samtal om kommunikation och samarbete än om renodlade fackliga frågor och avtalsfrågor.
På ett sätt är det lugnare att vara facklig hemifrån än när man själv är i produktion, jag har mer tid att ringa medlemmarna. Men nu har jag faktiskt en tjej som jag hoppas kan ta över efter mig, så att jag kan finnas mer i bakgrunden.
Lejla om facket
Hur tror du att framtiden kommer att bli?
– Jag drömmer om att komma tillbaka till min arbetsplats. Det är svårt att ha jobbat hela livet och sedan släppa det.
Men det blev för tungt att kombinera yrkeslivet och att vara förälder till ett barn med särskilda behov. Mot slutet hade jag svårt att dölja känslorna. Om någon som jag jobbade med frågade hur jag eller grabben mådde började tårarna rinna.
I oktober gick min tjänstledighet ut. Jag trodde att jag behövde välja mellan att börja jobba eller sluta. Jag ringde med en klump i halsen för att säga upp mig, för mitt barn måste gå före. Då fick jag höra att jag fått tjänstledigheten förlängd.
På sikt hoppas jag kunna arbeta deltid åtminstone. Nu har pojken börjat sova på nätterna, då blir jag också starkare och piggare.
