Strandflickornas Havshotell i Lysekil är som ett familjeföretag där ingen är släkt. På en ort som lever på sina intensiva sommarmånader är det livsviktigt med flexibilitet och samarbete.
Man kan säga att det var sillen som skapade Lysekil, men att det var badgästerna som satte orten på kartan. I slutet av 1800-talet fick det gamla fiskeläget sina första badanläggningar, turisterna började strömma in och sommarstaden Lysekil var född. Än i dag lever ortens invånare två olika liv, utifrån säsong.
– På sommaren är det jättemycket stress. Gästerna checkar ut sent och checkar in klockan tre. Då måste vi göra allt jättefort, säger Alejandra Garay, städerska på Strandflickornas Havshotell.
Resten av året är jobbet inte särskilt stressigt, tycker Alejandra. Parhästen Ewa Szalek håller med.
De har jobbat ihop i tio år, och de har varandras ryggar.
– Hon är jätteduktig, säger Alejandra och pekar på Ewa.
– Nej, hon är jätteduktig, säger Ewa och pekar tillbaka. De skrattar.
– Vi har bra chefer, bra arbete. Vi älskar det här jobbet, säger Ewa.
– Alla som jobbar här hjälper mycket. Vi trivs jättebra, säger Alejandra.
Det var 1993 som kommunen gav ägarna Åsa Nilsson och Bettina Salesjö uppdraget att driva det kombinerade hotell- och vandrarhemmet. Kravet var öppet året om. En utmaning som Åsa och Bettina var skeptiska till.
– Det kändes helt omöjligt. Det var ju sex veckor på sommaren som det var fullt ös, sedan var det dött, säger Åsa.
Men det fungerade faktiskt. En förklaring är det stora oljeraffinaderiet Preemraff på andra sidan Lysekil.
– Raffet gör att vi har affärsresenärer året om. Även om det naturligtvis inte känns så kul att säga att man lever på ett oljebolag, säger Bettina.
Började som vilohem
- Huset där Strandflickornas Havshotell ligger byggdes vid förra sekelskiftet som ett enkelt vilohem för utsjasade sjuksköterskor.
- Senare blev det till ett sommaröppet hotell där familjer från städerna spenderade några veckor i sträck.
- I Strandvillan kan gästerna välja om de vill bo med hotell- eller vandrarhemsstandard. Hotellet har också en fristående villa, ett stenkast bort, som inte är renoverad sedan början av 1900-talet.
En annan kundgrupp kommer från fartygen som ska frakta oljan som produceras. De stannar ofta i Lysekil några dagar medan fartygen lastas och lossas, och då kan sjökaptenerna hamna här, berättar Michelle Andersson som är kock, eller matkreatör som hon kallas.
– Det är roligt, de brukar vara vana vid mycket lyxigare hotell. Femstjärnigt med roomservice dygnet runt. Men vi gör så gott vi kan.
Michelle och kollegan Berit Eklund dukar upp för lunch i Orangeriet, hotellets helt inglasade matsal som badar i sol i dag. För Michelle väntar första sommaren hos Strandflickorna.
– Det ska bli kul. Vi har i stort sett fullbokat hela sommaren. Lysekil är en sommarstad.
Hon har precis återvänt hit efter en tid i Bryssel och säger att det är speciellt att leva här.
– Under vintern händer det inte mycket. Runt påsk börjar det leva upp, affärerna börjar ha helgöppet igen. Varje årstid har sin charm, men jag föredrar nog den här årstiden.
Man hjälps åt här. Man går dit där det behövs.Berit Eklund
– Ja, en sådan här dag är det svårslaget, säger Berit och ställer ut ljusgröna servetter på de vita dukarna.
Hon har hand om blommor, konferensfika och hjälper till i köket ibland.
– Man hjälps åt här. Man går dit där det behövs. Är det städet som behöver hjälp så går man dit. Är det köket så går man dit.
Receptionisten Anna Fridell kommer och hjälper till. Hon berättar att hon även jobbar pass i serveringen och i baren ibland.
–Det är skönt med variation. I receptionen sitter man mycket så det är skönt att röra på sig.
Flexibilitet är viktigt här, säger Åsa och Bettina. Beläggning och gästtyper växlar mellan säsongerna och de gamla lokalerna är ibland svårjobbade.
– En del saker är lite speciella, men vi gör så gott vi kan. Personalen är fantastiskt duktig på att komma på nya lösningar. De ser möjligheterna, säger Bettina.
Vi vill gärna ha lokal sommarpersonal.Åsa Nilsson
Kärntruppen består av ett femtontal året runt-anställda strandflickor, som de kallas, och någon strandgosse. På somrarna utökas styrkan med ett tjugotal.
– Vi vill gärna ha lokal sommarpersonal, dels för att gagna stadens ungdomar, dels kanske de kan jobba extra under vår och höst, säger Åsa.
Men att få tag i personal är inte lätt. I år åkte de till Sälenmässan för att locka vintersäsongare ute efter en sommararbetsplats. De hade ett gäng på kroken, men fick se sig besegrade av konkurrenten Smögen.
– Smögen är väldigt populärt, det är mycket fest där. Lysekil är lite lugnare. Vi får locka med andra saker, säger Åsa.
Plus och minus på jobbet
- Bra sammanhållning och delaktighet.
- Gamla byggnader som inte alltid är ergonomiskt utformade.
En sådan sak är resorna som de gör tillsammans med jämna mellanrum. Senast gick den till Barcelona. De var 17 personer som delade ett stort hus, berättar Berit och Michelle.
– Som en storfamilj. Det var roligt. Vi jobbar ju ofta olika tider, så det var bra att träffas allihop. Meningen var att vi skulle lära känna varandra ordentligt. Det är de noga med, att alla är lika viktiga, säger Berit som har övergått till att förbereda för eftermiddagsfikan.
– Ja, oavsett om man städar eller lagar mat bidrar man till företagets framgång, säger Michelle.
Du vet, vi tänker alltid på städning, kollar överallt.Alejandra Garay
Städerskorna Alejandra och Ewa berättar också om Barcelonaresan. De fnissar lite och avslöjar att de inte riktigt kunde släppa jobbet.
– Du vet, vi tänker alltid på städning, kollar överallt, säger Alejandra.
– Även när vi åker till andra länder, säger Ewa.
– Vi sitter på toaletten och tittar: Hmm, är det städat här? Vi kollar allt, säger Alejandra och viker sig dubbel av skratt.
När de samlat sig säger de att det inte var som att resa med jobbet.
– Jag tycker om alla här. De är som familjen. Nej, inte som familjen. Det är familjen, säger Ewa.
