Hej då pappa, vi ses i morgon

Leo Degerman är van vid att sova borta. Två till tre nätter i veckan är han på nattiset Strigeln medan hans pappa Johan jobbar sent i köket på en bowlinghall. Utan nattis hade livet varit svårt för den lilla familjen.

Johan Montell, kock och pappa till Leo, 5 år, vet att det kan vara tufft att få ihop livet som ensamstående förälder med ett jobb i hotell- och restaurangbranschen.
– Ibland har det varit psykiskt påfrestande att få ihop scheman och barnpassning, säger han. Sedan ett par år tillbaka jobbar han som kock på Eskilstuna bowlingcenter. Det innebär två till tre sena kvällspass i veckan. Då sover Leo på nattdagis.
– Det är roligt för att mina kompisar är där, säger Leo som sitter bänkad framför en tecknad film. Det är fredag eftermiddag i lägenheten hos den lilla familjen i Eskilstuna. Johan ska snart börja jobba och Leo ska gå till nattis.
– Vi försöker ta det lugnt på dagarna när jag ska jobba sent. Annars orkar man inte, säger Johan.

Johan har inga rötter i Eskilstuna utan flyttade hit efter att ha fått jobb på Sundbyholms slott. Att vara ny i en främmande stad med ett litet barn var inte helt lätt.
– Jag har ju i stort sett ingen släkt i närheten. Ibland fick mina föräldrar komma upp från Alingsås för att passa Leo. Men på senare tid har jag och en arbetskompis börjat passa varandras barn när det behövs. Men att jämt vara beroende av släkt och vänners välvilja skulle vara ohållbart, tycker Johan. Han har svårt att se hur han skulle kunna jobba kvar i branschen om Leo inte hade fått gå på nattis.
– Då skulle jag nog få byta bransch eller flytta, säger han. Det har blivit dags att ge sig av. Johan avbryter Leo, som övergått till att visa upp sina utklädningsdräkter för Hotellrevyns fotograf.

Nattiset Strigeln ligger bara en kort promenad från killarnas hem. Väl framme rusar Leo in genom grinden och hälsar på fröknarna Jeanette Rostberg och Ulla Malmström. Johan får en kort genomgång innan han måste gå till jobbet.
– Hej då Leo. Vi ses i morgon, ropar Johan och vinkar. Leo som redan rusat iväg mot en sparkcykel, vinkar lite i farten. Efter bara någon minut är det full fart på gården, trots att det bara är en handfull barn på plats.
– Det är bara de mindre barnen här nu. Skolbarnen kommer med taxi lite senare, säger Ulla. På Strigeln får barnen gå tills de fyller 13 år. Förutsättningen är att deras föräldrar arbetar på tider helt eller delvis utanför vanlig barnomsorg. Ulla och Jeanette berättar att föräldrarna på Strigeln är allt från lastbilschaffisar, sjuksköterskor, kirurger och frisörer till mackbiträden.
– Det är faktiskt väldigt många yrkesgrupper som jobbar utanför kontorstid, säger Ulla innan hon får springa för att avvärja en cykelolycka. Jeanette, som är vikarie, tycker att hon kommer barnen närmare på nattis än på vanliga dagis.
– Vi får ju göra allt det mysiga här. Bada, borsta tänderna, ge massage och läsa sagor. Man kommer dem närmare då.

Under tiden har Johan tagit den korta promenaden till sitt jobb, bytt om och börjat kvällens skift. Fredagar innebär discobowling med kycklingbuffé och öppen bar, men än så länge är det lugnt i hallen. När det inte är så mycket att göra, händer det att Leo får följa med till jobbet.
– Han älskar att bowla och han är väldigt social. Han pratar med vem som helst, han är väldigt trygg, säger Johan. Ibland får Johan negativa reaktioner när han berättar att Leo går på nattdagis. Oftast är det 40-talister som inte förstår hur Johan kan lämna iväg sitt barn på det viset. Själv har han inga problem med arrangemanget. Tvärtom.
– Jag tycker nästan att det är bättre på nattis än vanliga dagis. Här har personalen mer tid för barnen, och det är en lugnare miljö. Leo älskar det.

På Strigeln förbereds middagen. Leo och de andra har nu fått sällskap av Claudia som är tio år. Hon sitter och knappar på sin mobil, medan de yngre springer omkring. Claudia tycker att det är helt okej att sova på nattis.
– Fast det är jobbigt när barnen snarkar. Eller när jag måste gå upp tidigt. Jag vill alltid sova längre. Musik hörs plötsligt från pysselrummet där spontandans har utbrutit till Thomas Ledins »Vi är på gång«. Claudia bestämmer sig snabbt för att vara med. En liten stund senare ropar Ulla från köket att det är dags att äta. Barnen slår sig ner kring det ovala furubordet och hugger in. Dagens måltid består av bräckt skinka, stekt ägg och potatis.
– Jag gillar skinka, konstaterar Leo och visar att han kan hälla upp vatten själv.

Efter maten väntar Bolibompa, bad, lite massage, tandborstning och sedan läggning. Precis som i de flesta hem. Tanken är att det ska vara just hemlikt, berättar Ulla.
– De ska känna sig trygga här. För många barn är det här den bästa lösningen i stället för att köras runt till olika vänner och släktingar när föräldrarna jobbar. Här vet de alltid vart de ska sova. Vid 19:30 är det läggdags för Leo och de mindre barnen. De har oftast samma sovplatser i våningssängarna. En ur personalen sover alltid med barnen ifall någon skulle vakna på natten och vara ledsen. Men det brukar vanligtvis inte vara ett problem berättar Ulla.
– Jag trodde inte i min vildaste fantasi att det skulle vara så lätt att få dem att sova här. Visst kan det hända att de saknar sin mamma eller pappa, men det är inte mer än så.

På bowlinghallen är det full rulle. Hallen har öppet till midnatt, och Johan jobbar lika länge. Sedan får han också gå hem och sova.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.