Här rullar det alltid på

När busslaster med gäster dundrar in sätts logistiken på prov. HRF:arna på Rasta Nyköpingsbro radar rutinerat upp raggmunk och schnitzel i snabb takt.

Med en nöjd suck klättrar Åke Berglund upp i hytten på sin ­Scanialastbil. Raggmunken har funnit sig tillrätta i magen. Bilens färd­skrivare berättar att det var 48 minuter sedan han stannade. Nu ska han och godset fortsätta sin färd söderut.
– Ja, man har ju sina ställen som man återkommer till. Det här är ett av dem.
På parkeringen anländer och lämnar ­bilarna, i ett lugnt men ständigt flöde.
Inne på Rasta Nyköpingsbro har ett annat flöde pågått sedan ett par timmar. Matilda Gustafsson har ställt fram salladerna och kollat kassan. Britt Hågedal har moppat golven och kollat toaletterna. Alex Castillo har haft första passet i köket.
Det mesta av förberedelserna har skett under tystnad, då och då en kommentar ­eller fråga. Alla vet vad som ska göras.

Under oss surrar E4:an. Nu, medan Scanian rullar vidare, är det lunchtid och dags för dem i stora restaurangen att ställas på prov. Köerna fram till luckan börjar bygga på. Från kassan tickar datautskrivna nummerlappar ut, vilka kockarna Joakim Falk, Martin Svensson och Alex Castillo snart ska fästa på nya färdiga tallrikar. Klara rätter signaleras med blinkande »puck«.
I stora köket pågår arbetet till bakgrundsljudet av fläktar och fräsande stekplattor. Gästerna kan se allt som pågår.
Och de förväntar sig att det ska gå fort.
– Yrkesstoltheten är att få det att rulla. Hela tiden. De långsammaste rätterna ­brukar ta 7 – 10 minuter, säger Martin.
Han är kökschef och har jobbat här sedan mitten av 1990-talet. Kollegan Jocke har varit här ­sedan 2005, medan Alex varit med sedan 1986 då huset byggdes.
Då hade han nyligen kommit hit från Chile och tog jobb som diskare. Nu är han restaurangchef och ansvarar för både stora och lilla köket.
– Men alla gör allt. Det måste vara så, annars skulle det inte gå. Och så måste man vara lite tokig, säger han.
Britt har lämnat städandet och står nu i disken. Det händer ibland, som i dag när köket är underbemannat.
Tidigare stod Britt i kassan men trivs bättre med städandets jämnare tempo.
Med vana steg går hon fram och tillbaka på ömse sidor om diskmaskinen, lämnar redskap i köket eller tar emot brickor. Även platschefen Carina Esséus hoppar in lite grann – härtill nödd av två sjukskrivna och lunchrush.

Två timmar tidigare har Sara Carlsson, Sofia Gustafsson och Guillermo Hevia Diaz bakat och brett mackor på löpande band. De jobbar i »lilla« restaurangen på norrgående sida; mackor, grill och fik. Den öppnade redan på morgonen.
Guillermo är veteran, han har jobbat här i 20 år och räknar med att fortsätta.
– När man gillar ett jobb, så får man ju helt enkelt se till att behålla det. Lite upp och ned men nu är det inga stora problem. Rullar på bra.
De tre turas med att ta betalt, fixa grillmat och fylla på fika alltmedan folk kommer och går. En del stannar till på Seven­eleven utanför, på väg tillbaka till bilen. ­Någon kommer på att de ville ha den »riktiga« dagens rätt, och ställer tillbaks brickan för att gå över bron till restaurangen på andra sidan.

Ingen vägkrog utan tradare. Men fram­förallt bussar. Något som återkommer, nästan vem man än pratar med. Ryssar, finnar, svenskar från och till finlandsbåtarna. Ett naturligt sista stopp innan Stockholm, i konkurrens med Sillekrog någon mil norrut.
– Vi märker när det är något stort i Stockholm: en konsert, tjejmilen, en stor demonstration. Det kan vara ingenting, ingenting, och så helt plötsligt har det kommit två fulla bussar samtidigt, där alla ska ha mat på en gång, säger Alex.
Det påverkar förstås menyn. Även om man fortfarande försöker hålla fast vid att laga så mycket som möjligt från grunden, så är det ju inte de mest avancerade rätterna, eller menybeskrivningarna, det handlar om, säger Martin.
– Häromdagen körde vi ajvarfyllda färsbiffar. Kändes som att man förklarade för varenda en vad ajvar är för något.

Ungefär 700 – 900 varmrätter tillreds varje dag. Stötvis. De tre kockarna ­roterar; en som förbereder på morgonen och sedan jobbar bakom, två som kommer lite senare och tillagar vid luckan. Schemat och arbetssättet verkar självklart och etablerat över åren.
Vägkrogskockande handlar mer om logistik än finlir, konstaterar Martin.
– Vi har jobbat ihop så pass länge, att man ser på den andre när det börjar bli för mycket. Men visst, det är stressen som är värst. Arbetsmiljö och arbetssätt lär bli en av de frågor som vi ska ta upp med ledningen framöver.
Det är nämligen en fackklubb på gång – nu pågår uppstart och utbildning. De flesta av det dryga 20-talet anställda är med i HRF. Inte Alex, för han är ju tjänsteman.
– Vad vi pratar om när vi fikar? Nej, alltså, vi har ju inte så mycket gemensamma pauser på grund av schemat, fortsätter Martin.
– Äh, vi är ju här för att jobba, säger Alex och ler.

De allra flesta i företaget är tillsvidareanställda. Några vikariat, och så sommarjobbare när högsäsongen sätter in.
Just denna vecka, höstlovsveckan, har det varit ett 20-tal bussar varje dag. Klart mer än vanligt, och alla blev tagna på sängen, ­säger platschefen Carina Esséus. Det här med höstlov har börjat bli en väldigt stor grej, konstaterar hon.
Carina säger att hon välkomnar fackklubben, att det blir enklare för henne som chef i kommunikationen.
Strax innan Hotellrevyn lämnar köket, säger Martin att det snart ska komma en buss. De har blivit förvarnade.
Tio minuter senare, på den norrgående parkeringen, rullar det in tre.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.