Här möts mek och mys

Pizzasugna, jazzdiggare, hojbyggare – det är lätt att bli stammis hos källarmästare Samuel och resten av ”familjen” Rost på Södermalm i Stockholm.

Både i köket och bland borden höjs tempot redan vid 18-tiden.
Den här onsdagskvällen blir det ganska snabbt fullsatt på Rost i Stockholm. Annars kan onsdagarna vara lite oförutsägbara på källarkrogen på Södermalm.

I det öppna köket, direkt innanför bardisken, står Marcus Rydström och preppar kvällens pizzor.
Han började sitt pass vid 14.30 och har hunnit ta emot varor, ta en kaffe och har nu full koll på sin mise en place inför kvällen.
– Här är trattkantarellerna till den populäraste pizzan, »Ägarinnan«. Vi marinerar dem med soja, vitpeppar och lite socker. Det blir jättegott, säger Marcus och brer tomatsås på kvällens första pizza.

– Jag har jobbat här i snart fyra år. Ägarna, Zannah och Staffan, säger att jag hör till inredningen nu. Och så är det kanske, jag trivs och har aldrig söndagsångest, säger Marcus Rydström.

I baren, några meter bort, står Samuel Grutzky och häller upp en av kvällens första öl. Han är källarmästare och har jobbat på Rost i ungefär två år. Han är uppvuxen i grannhuset och har alltid känt till källarlokalen.

Men vägen hit var lite krokig och gick via vinbarer, Göteborg och en sväng på Operakällaren.
Till Rost kom han under pandemin, då han pluggade och behövde extrajobb.

Det var inte kärlek vid första ögonkastet.
– I början tyckte jag allt här var fel. Min finkrogsbakgrund stördes av att saker inte låg som de skulle, det kändes som att allt var upp och ner, säger Samuel och pekar på den minst sagt brokiga inredningen.

Nu lever jag mitt liv här, jag tycker om att vara en del av den här kulturen.

Samuel Grutzky

Efter ett tag blev arbetspassen allt fler.
– Det var lite motvilligt, men det blev som en förälskelse. Nu lever jag mitt liv här, jag tycker om att vara en del av den här kulturen. Den skiljer sig från andra restauranger, där ägarna vill maximera vinsten. Här finns en själ, en tydlig idé om att krogen ska få vara vardagsrummet på Söder, där alla är välkomna för att äta, dricka och lyssna på musik.

Många känner sig både välkomna och omtyckta på Rost. Det märks när Samuel Grutzky och kollegan Frida Rasmussen pratar.

Det finns ingen »typisk gäst«, utan det är en blandning av stammisar, grannar, musiker, hundar, ungdomar och pensionärer.
– Vi har ju ett gäng som kommer varje onsdag, det har de gjort i åtta år. Till och med under pandemin, men kanske inte riktigt lika ofta, säger Frida.

Jobbet och familj har blivit allt mer sammankopplade sedan hon började servera här för tre år sedan. Numera är hon och Samuel ett par och hänger ihop både på och utanför jobbet.
Och hennes syster Ebba jobbar också i servicen.

– Det är klart att det är roligt att jobba med dem man gillar. Vi vet var vi har varandra och kan säga om man har en dålig dag och då hjälps alla åt. Många stannar ovanligt länge för att vara i den här branschen.

Hon har svårt att komma på några nackdelar. Det skulle i så fall vara en viss rädsla att orsaka dålig stämning.
– Det är lätt att bli bekväm, och det kan vara svårt att ställa krav på folk. Om jag blir väldigt irriterad på någon av de andra så är det svårt att säga till. Särskilt om det är min storasyster Ebba, som ju har lärt upp mig på andra jobb. Då är det viktigt att försöka hålla sig professionell, så att det inte blir någon stor grej, säger Frida, som nyligen har blivit restaurangchef.

Rost är inte bara pizzor och öl. Samuel har en bakgrund som sommelier och gillar att ta in nya och spännande viner. Och så är det musiken, som är en stor del av ställets själ. Flera kvällar i veckan är det liveframträdanden på den minimala scenen i ett hörn av lokalen.

Det finns också en helt annan kate­gori besökare: De som hyr verkstadsplats i meken, i ena änden av lokalen.
Det var så allt började, berättar Staffan Parmenius, som startade Rost med frun Zannah för snart tolv år sedan.
– Jag hyrde lokalen för att bygga en motorcykel. Zannah började fråga om jag inte ville ha en öl när jag mekade. Och sedan om jag ville ha pizza också. Eller lite musik? Målet har hela tiden varit att det ska vara roligt, både för oss och perso­nalen. Om vi har det så blir det bra, säger Staffan.