Här kan man campa året runt

Inger Janssons arbetsplats har alltid öppet. När semesterfirarna lämnat campingen tar hon hand om byggjobbare, pensionärer och nyårsfirande hundägare.

– Endera älskar du camping, eller så hatar du det. Det finns inget mittemellan, ­säger Inger Jansson.
Hon är föreståndare för en av Sveriges över 100 vinteröppna campingplatser, Parken Zoo camping i Eskilstuna. Här finns plats för 129 husvagnar, husbilar eller tält, och 20 stugor står redo året om.
– Fy fasiken vilken snits du hade där, ropar Inger Jansson till en kille som precis parkerat sin husvagn.
– Det är inte lätt att parkera en husvagn, det krävs en väldig precision, ­förklarar hon.

Campingen ligger alldeles bakom ett köpcentrum, granne med Parken Zoo. Vid starten 2006 fick Inger Jansson jobbet som föreståndare, och hon har varit kvar sedan dess.
– Jag hade varit campare i många år och tänkte att jag vet vad de vill. Jobbet är roligt och omväxlande, jag är både rörmokare och kontorsnisse.
Fler och fler campar, siffrorna har pekat uppåt år efter år och 2015 spåddes bli ett rekordår. Men den regniga sommaren satte stopp för det.
– Nä, i sommar blir det absolut inga rekord. Men vi har haft en bra säsong ändå, jag tycker de är tappra, säger Inger Jansson och plockar några krusbär på buskarna mellan stugorna.

Husvagn är fortfarande det vanligaste sättet att bo, men antalet husbilar ökar hela tiden. Även tälten på campingplatserna blir fler.
– Vi har som regel mellan fem och tio tält i veckan, men i dag är det bara två. Stackars krakar, det regnade mycket i natt.
De utländska turisterna ökar också.
– Ja, i förra veckan hade vi en hel drös med norrmän här, men de har åkt i väg nu. Holländare kommer hit ofta och ibland någon fransman på cykel. Ungefär så ser det ut.

Till hösten stänger restaurangen och receptionen får kortare öppettider.
Då är det mest arbetare på tidsbegränsade uppdrag som bor i husvagn, och en del äldre par som förlänger sommaren för barnbarnen. Under julen brukar det vara tomt, men till nyår kommer nya gäster.
– Många hundägare kommer hit med sina husbilar eller husvagnar. Hundarna är rädda för alla fyrverkerier och här brukar det vara lugnt. De flesta gästerna på campingen stannar i tre, fyra dagar. De kommer på en torsdag och åker därifrån en söndag.

Men det finns de som stannar längre. Inger Jansson följer med till tre husvagnar, som står parkerade bredvid varandra. Alla tre har rymliga förtält med golv av trätrall. Där bor tre generationer Wettergren, sammanlagt sex vuxna och fem barn. De kallas »säsongare«, precis som de säsongsanställda, och de har sina husvagnar på campingen från första maj till sista augusti.
– Det blir som vårt lantställe, säger Jenny Wettergren, som bor i ena husvagnen med Tomas Wedin och deras treåriga dotter Emelie.
För några år sedan lånade de Jennys föräldrars husvagn i tre veckor. De tyckte det fungerade så bra att de året därpå köpte en egen. Och till den här sommaren bytte de husvagn, de köpte en större.
– Storleken har betydelse. De där två decimetrarna i bredd gör en hel del. Nu kan vi gå förbi varandra inomhus, säger Tomas Wedin.När de packar ihop den sista augusti får trätrallarna ligga kvar. Men de kan ta dem med sig om de behöver. Verandan är byggd i delar, så att den kan packas ihop på en dragkärra.
– Det är smidigt med husvagn, säger Jenny Wettergren.

Under högsäsong har Inger Jansson tio medarbetare. De flesta är studenter och har jobbat flera somrar. Sinan Alhajjaj är tillbaka för fjärde året.
– Ja, det var mitt första riktiga sommarjobb och jag trivs här, säger han.
Annars studerar han ekonomi på Mälardalens högskola och hoppas på att få jobba på bank i framtiden.
– Ja, man får se var man hamnar.

Inger Jansson är ensam kvar på campingen under lågsäsong. Men Johan Lantz är en kollega som också arbetar hela året. Han är köksansvarig på restaurangerna som tillhör Parken Zoo och ansvarar för alla inköp.
– Under lågsäsong har vi bara campingen och konferensverksamheten öppen. Då är vi tre personer, det är lite skillnad.
Johan Lantz ser till att restaurangerna har menyer, allergilistor och att arbetet flyter i köken. Han får rycka in där det behövs. Och behövs gör det ofta.
– Vi kan aldrig veta hur mycket folk som kommer. Ena dagen är det 400 personer och nästa 4 000. Det är aldrig jämn beläggning.
Det leder till stora problem med att få tag i kockar och annan personal, ofta med kort varsel och utan framförhållning.
– Vi har haft flera duktiga kockar som slutat eftersom de bara blir inkallade då och då. I går var det till exempel kaos, säger han med en suck.

Inger Jansson har varit med i Hotell- och restaurangfacket i många år, hon minns inte ens när hon gick med.
– Jag började arbeta i restaurangbranschen som smörgåsnisse när jag var 16. Så det är länge sedan.
Johan Lantz är också med i HRF sedan länge, men han märker att det inte är en självklarhet för hans yngre kolleger.
– De vet inte så mycket om facket och de tycker att det är för dyrt att gå med, säger han.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.