Grand final för jobbarkompisarna
Monika Kulas städar på Grand Hotel Halmstad. Foto: Anders Andersson
Arbetspasset GRAND HOTEL HALMSTAD

Grand final för jobbarkompisarna

Den 22 december är sista arbetsdagen på Grand Hotel Halmstad. Samtliga är uppsagda, men Monika, Lena, Annicka, Malgorzata och de andra ger allt ända in i kaklet.

Publicerad 21 december 2023

Lena Svensson lägger upp ostskivor och ställer in fatet i kylen till kommande dags frukost. Numera kommer det mesta färdigskivat, annat var det när hon började i frukosten för 36 år sedan.
– Då stod vi ju med skärmaskinen, säger Lena.

Hon och kollegorna på Grand Hotel Halmstad har under hösten befunnit sig i en situation som hon beskriver som supermärklig.
På ett sätt har allt varit som vanligt. Privatgäster på helgerna, affärsresenärer i veckorna, konferenser och så Rotarys veckomöte.
– Det har varit full rulle och mer därtill. Så det har varit jättesvårt att inse att det ska bli ett slut, säger Lena.

Beskedet kom i mars

Det var den sista mars i år som de blev kallade till ett möte.
Natt­­recep­tionisten Annicka Sätherström Bladh hade hört att det skulle handla om merförsäljning och tog upp hur de kunde toppa försäljningen.
– Jag pratade ju på som man gör när man brinner för något, men fick liksom inte feedback.

Mötet hade ett annat syfte.
Hotellet, i sin nuvarande regi, skulle stänga och alla varslas om uppsägning. Det hade varit hyresförhandlingar som gått till hyresnämnden.
Hotellets ägare accep­terade nämndens medlingsbud, men fastighetsägaren sade nej.

Uppsägningstiderna har varierat. En del har slutat i förtid, när de fått jobb på annat håll eller börjat studera. Men många har valt att stanna.

Radarparet delar på husfruns sysslor

Uppe på våningarna jobbar en tajt duo, Malgorzata »Maggan« Eliasson och Monika Kulas.
Maggan har parkerat städvagnen en bra bit bort, för att slippa knuffa den över en backe i korridoren. Även om hotellet ser ut att vara i gott skick märks det att huset är från 1905.

Maggan och Monika lärde känna varandra när de gick och läste på sfi.
Så småningom fick de jobb på Grand. Den senaste tiden har de delat på husfruns sysslor.

Det var de själva som ville ta jobbet gemensamt.
– Vi är som två delar som sitter ihop, säger Maggan.

De var lika oförberedda som alla andra när beskedet kom.
– Jag blev helt chockad och hade tusen tankar. Men det har varit fullt upp, då går det inte att fokusera på framtiden, säger Maggan.

Monika har hunnit tänka en del.
– Nästa gång jag träffar coachen ska vi prata om en floristutbildning. Jag har också börjat på en kurs i administration, som jag arbetade med i Polen.

Coachen från TSL stöttar

Alla varslade har fått träffa en coach från Trygghetsfonden TSL, för att få hjälp med allt från att sortera tankarna till att skriva cv.
De berättar också om gott stöd från ägare och vd, som även lovat att finnas till hands efter nyår.

Lena har lämnat köket för att servera lunch.
Det är soft jazz i högtalarna, klirr från bestick och lagom sorl från gästerna.
Lena vet inte riktigt vad hon ska göra sedan, kanske något inom barnomsorg.
– Visst har jag tänkt att jag kanske skulle göra något annat, men jag hade velat bestämma själv när det skulle vara.

Vid halv tre kommer nattportieren Annicka in för ett eftermiddagspass under sin annars lediga vecka. Det har hon gjort de senaste torsdagarna, för det fattas folk.

Hon får en överlämning från Algot Welandson, som av vd fick frågan om att börja i receptionen när han stod och tappade upp öl i somras.

Nu är han en av de rutinerade på dagpassen, och får frågor av Annicka.
– Det är en helt annan sak än att jobba natt. Jag är inte van att ha 50 gäster som ska checka in, säger Annicka.

Nya och gamla anställda har hjälpts åt att få allt att fungera de sista månaderna.
Maggan, Monika, Annicka och Lena trodde att de skulle fortsätta jobba ihop, kanske fram till pensionen.

”Jag älskar min arbetsplats”

Coachen från TSL påpekade att ­Annicka med sin erfarenhet även borde kunna jobba med något inom säkerhet.
Själv vill hon hitta ett jobb där hon får fortsätta ge service.
– Samtidigt som det är ledsamt kan det bli ett tillfälle att se något annat.

Ibland säger någon gäst ”Vi ses i ­januari!”
Då är det inte alltid som Annicka säger som det är.
– Det skulle vara för känsligt för mig. Det är gäster man känt i många många år. Jag älskar min arbetsplats och tänker gå med flaggan i topp, jobba in i kaklet.

Hämtar fler artiklar
Till startsidan

Nyheter från hotell- och restaurangbranschen

Varje vecka, direkt i din inkorg.
Jag godkänner att Hotellrevyn sparar mina personuppgifter. Läs mer här