Full fart för Idres mångsysslare

De anställda på Idre Fjäll har många talanger. De kan växla arbetsuppgifter och arbetsplatser i takt med årstiderna. Men de behöver inte byta fack. Här gäller HRF-avtalet från skidbacken till Ica och Intersport.

Trots gråmulet väder är Idre Fjälls backar fulla av folk. Det är sportlovstider, bland de mest hektiska veckorna på året.
– Detta är högsäsong, tillsammans med jul, nyår och påsk. Som mest är vi nog uppe i 500 personer som arbetar över hela Idre fjäll, säger Hans Kristiansson.
Hans är HRF:s platsombud och klubbordförande på »fjället«. Han visar genom entrén upp för trapporna till det lilla fackkontoret på andra våningen i huvudbyggnaden. Här har han och huvudskyddsombudet var sitt skrivbord, fulla av papper och pärmar. Hans spenderar ungefär 50 timmar i månaden på fackarbete vintertid. Resten av tiden jobbar han med att köra pistmaskin.
– Och på somrarna är jag snickare. Man får prova på många olika yrken här.

Idre Fjäll har arbetat hårt för att få ruljans även under somrarna. Men fortfarande är vintern huvudsäsong, och vår och höst är det väldigt lugnt. Det gör att en stor del av personalen bara är anställda en säsong i taget, och arbetslösa däremellan. Många väljer ändå att stanna kvar i Idre, och arbeta när det finns jobb.  
– Vi brukar räkna på att runt 85 procent av dem som arbetar återkommande är skrivna här. Ja, många är ju födda och uppvuxna här också, säger Hans.

Det gäller för pistören Kennet Karlsson, som vi träffar i det stora röda huset ett stenkast bort där pistmaskinerna står parkerade.  
– Ja, jag är en inföding jag. Jag har jobbat här 38 år. Halva livet, säger Kennet med ett snett leende.
Pistörernas jobb är att förebygga olyckor och ta hand om skadade i backarna. Snittet brukar ligga på runt fem tillbud per dag, men hittills i dag har det bara varit ett.
– Det är väldigt olika. I förrgår hade vi femton, säger Kennet.
Det kan handla om allt från stukade fötter till dödsfall, men allra vanligast är skador på knän och handleder.

Det sprakar till i Kennets komradio. Några norrmän har åkt vilse och hittar inte tillbaka till anläggningen. Men Kennets pistörkollegor är dem redan på spåren, så han tar itu med ett annat problem. De senaste dygnens snöfall har tryckt ner delar av skyddsmadrasserna som täcker snökanonerna vid backarna.
–De måste dras upp, annars kan någon åka in i stolparna. Det är farligt, säger Kennet och tar på sig ett par rejäla handskar och kliver upp på skotern.
Efter en hel säsong i backarna tycker han att det är rätt skönt när sommaren kommer.
– Då blir jag snickare. Det är en väldigt skön omväxling.

En bit därifrån, vid skidskolornas samlingsplats, står Petter Zetterqvist. Han är skidlärare och huvudskyddsombud på Idre Fjäll, och ska snart hålla en privatlektion. Nuförtiden arbetar Petter bara med privata lektioner och med det nya konceptet skidcoachning.
– Det är ungefär samma sak, men det låter lite mer vuxet. Det vänder sig till alla som vill finslipa sin teknik eller lära sig något särskilt. Det är ett roligt sätt att arbeta.
Petter är helårsanställd. När det inte är vintersäsong jobbar han ofta med fjällets friluftsaktiviteter, hans favoritsyssla är att leda vandringar.
– Det hoppas jag att det blir i år med. Det är väldigt roligt.

Det var när Petter blev helårsanställd som han beslutade sig för att gå med i HRF. Det har han inte ångrat.
– Vid ett tillfälle ville arbetsgivaren omförhandla min helårsanställning till säsonganställning, men det krävdes bara en snabb förhandling innan det var avvärjt. Då blev det tydligt att det är bra att vara med i facket. Tyvärr är det många av de unga som säsongar här i skidskolan som väljer att inte gå med.
Skidskolorna är populära. Just nu finns det knappt några lediga platser eller tider kvar. Särskilt populära är barnklasserna. En bit upp i backen har en av de yngsta grupperna precis börjat. Barnen har bildat en liten ring kring läraren Julia Asplund. Runt dem står föräldrar och tar bilder med mobilkamerorna. Lektionerna börjar alltid med visan om renen Aske, Idre Fjälls maskot. »Vi är Askes bästa gäng, klarar både lift och sväng« sjunger Julia och några av barnen.

Innan de ställer sig på skidorna får de på sig gula västar med texten. »I morgon kör jag om dig«. Julia tar med sig sitt lilla gäng upp i den minsta knappliften.
–  Släpp inte än, Majken. Åk hela vägen fram till mig, ropar hon till en av knattarna som i samma stund släpper knappen och trillar åt sidan.
Alla Idre Fjälls verksamheter går på HRF-avtal. Det var ledningen som ville ha en enda förhandlingspart för att minimera arbetet. Resultatet är att personalen på såväl Intersport som Ica på anläggningen är HRF-anslutna. Inga konstigheter, tycker Monica Jönsson Thollander som packar upp baguetter inne på Ica.
– Nej, vi har ju en klubb som vi får bra hjälp av. Om det är något kan vi alltid gå till Hans.

Monica har jobbat på fjället i 27 år, varav 15 här i butiken. Innan var hon bland annat på restaurangen. Den största skillnaden mellan ­butiksjobb och restaurangjobb är arbets­tiderna, här är de sena kvällarna färre, och så arbetsmiljön.
– Man har mer hjälpmedel här. Det finns vagnar till allt som är tungt. Och så är det varierande. Ingen sitter i kassan längre än en timme i taget, sedan gör man något annat, säger Monica och flyttar på sig för att en kund ska komma förbi. Hon berättar att facket Handels vid något tillfälle försökt värva över butikspersonal.
– De har nog prövat, men det finns inte anledning för oss att byta.  

Handels är inte ensamma om att rycka i de anställda, berättar Hans Kristiansson på väg tillbaka till huvudbyggnaden. Även Unionen har nyligen värvat över ett tiotal medlemmar.
– De har ett ombud som har jobbat för att skapa något för Unionen här uppe. Det är ju en gränsdragning vilka tjänster som tillhör tjänstemän och vilka som tillhör kollektivet. Vi får bara gilla läget. Men jag har ringt till Unionen och sagt att jag hoppas att mina medlemmar ska få samma hjälp trots att de har bytt förbund, de ska känna samma trygghet på sin arbetsplats. Vi får vara tacksamma att de i alla fall är med i något fack.

HRF-klubben på Idre Fjäll är stor, runt 85 medlemmar. I stort sett alla som kommer tillbaka säsong efter säsong är medlemmar, tror växeltelefonisten Molly Rolfsson som är med i klubbstyrelsen. Att få med de unga säsongarna är svårare.
– Men det har faktiskt blivit lite lättare sedan avgiften till a-kassan sänktes. A-kassan är viktig här för många, säger Molly och blir avbruten av telefonen:
– Välkommen till växeln, Idre Fjäll. Ja, du kan prata danska. Okej. Ska vi hämta henne med skoter? Då ropar jag in en läkare.
Det är en pappa vars dotter skadat foten i backen. Molly guidar honom till läkarstationen och ska precis ringa efter backläkaren när det ringer. Turligt nog är det en av fjällets läkare som vill ha hjälp att komma in på det trådlösa nätverket. Molly passar på att berätta om den skadade flickan.

Växeln är Mollys vinterarbetsplats. På somrarna byter hon till receptionen. Då får de som jobbat kortare tid flytta på sig.
– Det känns tråkigt. Man önskar ju att det fanns jobb för alla hela året.
Molly har, som många andra här, både barn och make som arbetar på eller med Idre Fjäll.
– Vi är alla väldigt beroende av fjället. Så är det för de flesta i bygden.
Samma sak gäller Hans Kristiansson, han har både fru och dotter här på anläggningen. Han säger att det krävs flexibilitet för att kunna leva på fjället året om.
–Vi har ju alla provat på många olika yrken. Man måste vara lite av en tusenkonstnär för att bo här uppe.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.