Förhandlare fostrad i facket

Han har varit med i facket sedan 1943. Den före detta ombudsmannen Gunnar Vonheim är snart 90, men ligger inte på latsidan för det. Nu är det memoarerna som gäller.

Världen plågades av det andra världskriget, Sveriges statsminister hette Per-Albin Hansson och Mora-Nisse vann sitt första Vasalopp. Året var 1943 och en 17-årig Gunnar Vonheim gick med i Hotell- och restaurangfacket.
– Jag hade fått en anställning i receptionen på Stadshotellet i Sölvesborg. På den tiden var det bara så att man skulle gå med i facket. Det upplyste köksmästaren om, direkt när jag började. Och jag lydde, jag hade en väldig respekt för honom. Samtidigt talade min närmaste chef om att det bara var gästerna som drack sprit. Så som ungdom blev jag fostrad på det sättet – till nykterhet och medlemskap i facket, berättar Gunnar Vonheim.

Vad fick dig att bli mer engagerad i facket?
– Det kom på något sätt naturligt. Jag minns att det skulle vara en facklig konferens i Helsingborg, då skickade de dit mig tillsammans med en som var född på 1870-talet. Det var 1944, och året därpå kom jag med i styrelsen i Sölvesborg.

Vilka fackliga frågor var viktiga då?
– Det var mycket förhandlingar om löner och scheman till exempel. Ibland när vi skrev in nya medlemmar så kunde vi konstatera att det var mycket som inte fungerade på en arbetsplats. Då förhandlade vi lokalt, men ibland fick någon från Stockholm komma ner och hjälpa till.

Kan du berätta om något särskilt ärende?
– Ja, det var på ett hotell i Bromölla. Där fanns det en städerska som jobbade 17 timmar per dygn. Hon både städade och skulle passa upp gästerna på natten. Det här var 1947 och det var en hård förhandling med direktören. Vi segrade och de betalade ut ett skadestånd på 5 000 kronor, som vi köpte en fana för sedan. Städerskan kunde gå ner till normal arbetstid, som var 51 timmar i veckan med måltidsuppehåll.

Du var ju sedan ombudsman i HRF fram till 1986 – hur förändrades det fackliga arbetet med åren?
– Förr sköttes allt fackligt utanför arbetstid, det var ju innan det fanns lagar som reglerade sådant. Till exempel så hölls alla medlemsmöten på natten. De började 23.30 för att alla skulle kunna vara med. När jag jobbade som ombudsman var vi ute väldigt mycket på arbetsplatserna. Vi byggde upp förtroende hos både medlemmar och arbetsgivare. Man hade olika uppfattningar, men målet var att det skulle gå bra för Sverige. Tjänade de pengar, så kunde det bli bättre för de anställda. Sedan kom en ny generation arbetsgivare och det blev ett tuffare klimat.

Tror du att det finns fler oseriösa arbetsgivare i dag?
– Det har nog alltid funnits. Här i Malmö hade vi kontakt med både krim och länsstyrelsens alkoholavdelning, för att komma åt en del kriminella arbetsgivare. Vid något tillfälle hotade en maffiachef att han skulle köpa upp alla restauranger i stan. Men så blev det ju inte.

Hur gör du när du själv går ut och äter nuför­tiden – har du koll på vilka ställen som är seriösa?
– Det är svårt att veta vilka som är bra arbetsgivare, för det kommer så många nya restauranger hela tiden. Eller så har de bytt ägare och namn när vi kommer tillbaka till stan efter sommaren. Men vi går inte på sushi och sådant, utan håller oss till stabila ställen som vi känner till.

 Hotell- och restaurangfacket jobbar ju nu för att bli fler medlemmar igen, ­målet är 60 000. Har du något tips att ge?
– De personliga mötena är oerhört viktiga! Jag tror att det är bra att ordna aktiviteter, för att locka folk att komma till fackmötena. Vi brukade ibland bjuda in skådespelare till fackmötena, för de som jobbade på restaurangerna och hotellen hade inte råd att gå på teater annars. Sådant drar folk. Jag tror att det är bra att prova olika saker, bjuda in till något mer än det fackliga, men då måste man också vara beredd att ta en kostnad för det.