Omtanke om miljö, människor och djur är den röda tråden på Häringe slott. Här regerar de mjuka värdena, även om ett och annat spöke försöker lägga sig i.
Häringe is yours, baby! Med dessa ord sägs industrimannen Axel Wenner-Gren ha skänkt Häringe slott till sin hustru Marguerite. Det var på 1930-talet, och trots begynnande världskrig och ekonomisk kris var parets tid på slottet en epok av glamour och dekadens. Än i dag syns spår av parets framfart, som kyrkogården där Marguerite begravde sina tama rådjur och det ovala rum som Axel lät bygga åt vännen Greta Garbo, som inte gillade hörn.
I dag är Häringe slotts gäster betydligt mer modesta: familjer, par, kompisar och konferensgäster. Slottets röda tråd är också en helt annan.
– De mjuka värdena är väldigt viktiga för oss. Djur och barn har en särskild plats här och välgörenhet är en stor del av vår värdegrund, säger Madeleine Rudefors, hotelldirektör.
Få arbetsplatser tolkar det slitna uttrycket »social responsibility«, eller samhällsansvar, lika handgripligt som Häringe slott. Förra året skänktes 100 kronor för varje konferensgäst till Stadsmissionen, hälften betalade företagen och hälften stod Häringes ägare, Jenny Ljungberg, för. Gäster kunde ta med kläder och saker som skänktes till välgörenhet.
– Det var uppskattat. Vi hade stora containrar att lägga saker i. Vi har insamlingsbössor också, men folk har sällan kontanter på sig. Det är lättare att skänka kläder och saker, säger Linda Eriksson som arbetar i hotellets bokning. Mellan samtalen säger Linda att jobbet på Häringe har gjort henne mer medveten om samhällets utsatta.
– Som tiggare man ser i stan. Jag tror att jag ser dem på ett annat sätt nu, mer medvetet. Det beror mycket på Marius.
Marius ja. En del minns kanske Marius Stoica från en artikelserie i Dagens Nyheter för några år sedan. Då bodde han under en presenning i skogen och pantade burkar för att överleva. Nu står han i en vit kockrock på Häringe slott och diskar efter lunchen. Marius tar en paus för att berätta hur det gick till, på en blandning av engelska, svenska och kroppsspråk.
– Jag kom till Sverige för att jobba. I Rumänien läste jag på universitetet, sju år, till ingenjör. Sen blev det kris i Rumänien. När jag kom hit var det problem eftersom jag inte hade något uppehållstillstånd.
Efter två år kom Marius i kontakt med journalister på DN som skrev en artikel om den hemlöse civilingenjören. Efter det hörde arbetsgivare av sig och erbjöd jobb och bostad. Ett erbjudande kom från Häringe slott.
– Jag är väldigt lycklig. Jag sover i ett hus. Jag betalar skatt. Jag går på sfi. Jag har papper, säger Marius och tar fram sin plånbok. Han visar sitt pass och pekar på sidan där det står att han är bosatt i Sverige. När Marius får höra att vi kommer från HRF:s tidning öppnar han plånboken igen och tar fram sitt fackliga medlemskort.
– Surprise! säger han och ler stort.
Språkbristen gör att Marius mest arbetar med saker utan gästkontakt: diska, sköta bastun och mata Häringes ankor. Det gör honom ingenting.
– Allt är roligt. Men det måste vara perfekt, kvalitet är viktigt.
Marius är inte ensam om att ha fått hjälp. Slottet har också hjälpt familjer med liknande problematik. I dag arbetar en av mammorna heltid på slottet som kock. Servitrisen Anna Peige är glad över sina nya kollegor.
– Det är kul. Marius har utvecklats så sen han började här. Och han älskar verkligen sitt jobb. Han är alltid så glad och vill alltid hjälpa till, säger hon och ställer ut linneservetter på borden i stora matsalen. Anna gillar att det finns en tanke med det mesta som sker på slottet, som att överblivna möbler skänks bort och att även personalen får bidra.
– Vi har haft välgörenhetsloppis där vi fick ta med saker som vi vill bli av med. Det tycker jag är jättebra.
Annars märks slottets välgörenhetsarbete inte så mycket till vardags.
– Det är inte så att vi går med bössor bland gästerna. Fast, i julas hade vi ju julbord för människor från Stadsmissionen. Jäklar vad de åt. Det var skitroligt! Sådana saker vet vi kanske inte om förrän det är bokat och klart, och det är bra. De ska behandlas som vilka gäster som helst.
Även mat och dryck ska spegla Häringes tänk. På måndagar är lunchen helt vegetarisk och mycket är i säsong och närproducerat. Som frukten från Häringes stora äppelträdgård, som används till att göra egen äppelmust. För att plocka frukten anlitas Blixtjobbare, ett projekt där människor med missbruk gör dagsverken.
– Vi använder dem när vi behöver starka tag. De är superduktiga och glada över att få arbetstillfälle, säger hotelldirektören Madeleine Rudefors. Det hon uppskattar mest med slottets välgörenhetsarbete är att det är så handfast.
– Många företag vill visa ansvar och tar kanske en enkel väg. Man klimatkompenserar och så är det bra så. Det är ju superbra, men det finns många sätt att arbeta med det sociala ansvaret.
Framtiden för Häringe slott är något oviss, sedan i somras ligger det ute för försäljning.
– Det har varit många här och tittat. Jag hoppas att det blir någon som vill fortsätta i samma anda och ta vara på människorna och idéerna som finns här.
Hur gick det då för det extravaganta paret Wenner-Gren? Axel avled på 1960-talet, och Marguerite drygt tio år senare, båda helt utfattiga. De ligger nu begravda tillsammans under en stor sten i närheten av sitt älskade Häringe slott.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.
